Hu kan man leva med sig själv genom att gå över andra männsikor, vart finns de riktiga vännerna?

Jag är så himla trött på människor som bara vill sitt egna bästa, de som ej ser egna dåliga beslut, de som verkligen bara skiter i resten av världen.

Hur tusan kan man ej se sina egna brister, utan bara skylla på alla andra.

Man tror att man är en god människa, men innerst inne så sitter man på sina höga hästar och tror att man är det bästa gud skapat.

Jag vill verkligen alla andra människor väl, men jag är omgiven av idioter. Folk som inte lyssnar, drar egna slutsatser, hatar för ingenting, stöter bort för ingenting. Men va ine en fegis, utan ta tag i saken istället.
Det finns folk som har det tuffare än vad du tror. Alla har en bakgrund, men att hålla fast vid det restan av livet, ja då är man verkligen dålig på att gå vidare och inte inse hur bra man har det.

Nu försvann chansen att umgås med mig och hålla en fin kontakt. Jag har försökt, men blivit bortstött. Allt pga missförstånd och ilska hos en viss person. Som jag bara vill väl, men nu fick jag tyvärr ge upp hoppet, efter ca 15 år av försök så gav jag upp.
Denna personen sitter nog någongång och har gått vidare och säkert ångrat hur den betett sig och stött bort mig.

Det enda jag har gjort är att bry mig, men tyvärr, är man ett rötägg så är det svårt att förändras. Personer ändrar sig aldrig, glöm inte det!

Att känna sig helt j*vla värdelös

Jag kan förstå att folk sitter hemma sjukskrivna när det är så himla svårt att få ett jobb idag.
Jagvill inte sitta hemma och vara sjuk och gå på bidrag, men jag klarar inte heller av att jobba heltid.
Jo om jag får ta saker i egen takt utan krav på att saker skall bli klart  i slutet av dagen, då min ork tar slut efter lunch, ja såklart klarar jag väl av att jobba heltid.

Hade en SIP idag. AF vill inte kunna förstå att jag VILL och kan jobba, men vill man ha en heltidslön, ja då måste man befinna sig på arbetet på heltid. Men då får jag väl vara hemma i frossa och vara sjuk dagen efter eller sjukskriva mig på halvtid (osäkert om jag ens får sjukskrivning, då jag är 100% arbetsför enligt försäkringskassan, enligt deras nya regler.)

Jag kan inte förstå att jag som är så duktig på det jag gör , får bara en massa beröm, men jag skall få lida för att jag har en funktionsnedsättning och ej kan klara av att jobba heltid.
Alla har gjort klart för sig att jag endast klarar HÖGST halvtid. Detta skall jag lida för resten av livet och ingen kan hjälpa mig.

Jag får vända mig till försäkringskassan om jag ens skall få råd med mat på bordet.

Mår så j*vla illa och dåligt för att hur mycket jag än kämpar så blir allt bara värre, man kan väl inte vara hemma sjukskriven i förebyggande syfte, jag blir ju inte frisk och jag VILL jobba med kan ej någonsin komma up i heltid, livet är så orättvist!

Detta med tid och ork

Jag har för det mesta tid för att göra saker, men det tillför att allt tar mer ork från mig.

Som nu när boendestöd och kontaktperson satts in och att jag snart får har möte med AF, fast jag redan är på praktik, inte ett knyst har jag hört från Arbetsförmedlingen sedan i januari, nu är det redan oktober. De trodde väl säkert att det gick bra för mig i mitt program, fast jag vet faktiskt inte, alla program passar inte alla.

Ja nu när jag skall få möte med AF så skall saker och ting komma fram om hur jag vill ha det, vad jag testat på osv.
JAG VILL INTE att det skall fokusera på att mitt boendestöd etc tar tid, för jag vill ju kunna jobba det tiden ist för att ha boendestöd, varför skall jag inte få jobba och få lika lön som alla andra bara för att jag har lera diagnoser. Tycker att samhället skall anpassa sig efter alla, annars är det väl diskriminering?

Jag kan inte hjälpa att jag inte hänger med, jag kan inte hjälpa att jag fokuserar så mycket på allt att jag nästan kollapsar, håller ut tills jag kommer hem oftast , så som idag.
Jag var på praktik mina timmar 2,5 timmar, går och handlar lite i mataffären på vägen hem.
Har redan varit spänd innan dagen hade satts igång eftersom jag varit hemma två veckor med barnen.
Så min mage ballade ur, jag vågade knappt fråga om att få på toaletten, när jag väl gick så funkade det inte, utan allt släppte när jag kom hem. Sedan kom huvudvärken, sedan tröttheten, trodde jag skulle somna, men började gråta istället.

Hade idag även öppnat mig mer för praktikledaren ang om hur jag mår osv. Jag fattar inte varför jag skall, eller ha stått ut med all jävla skit.

Min sambo pratade med en vä igår på telefon och då fick jag höra genom hans telefonsamtal om hur allt står till med mig och hur jobbigt jag har haft det på mitt program och hur många fel de har gjort med mig och hur dåligt de har pratat med mig och viftat bort mig och tagit egna slutsatser om mig och pratat över mitt huvud och brutit mot lagar. Å mitt i smeten sitter jag. ust nu har jag kommit till en punkt då jag släppt allt, bara låta allt vara.
Fast det har ju ett pris, ju mer jag låter saker och ting vara, desto dåligare mår jag, för jag kan helt plötsligt inte göra något åt saken, känner mig maktlös och hur mycket jag än försöker så bryr sig ingen. Jo ev de som förstår mig. INGEN ser när jag sitter å gråter, INGEN ser när jag får panikattacker, när jag behöver sitta illamående och spänd på praktiken, fast det enda jag vill göra är att slappna av. Det går inte. Jag orkar inte förklara mig mer för någon. När någon VERKLIGEN lärt känna mig, så släpper de ej taget, de vill bara hjälpa. Fast de känner inte mig innerst inne.

Jag vill att saker löser sig. JAG hatar när saker bara hänger i luften, varför blir inget gjort, vad väntar folk på?
Varför säger alla olika, å varför blandar sig så mycket folk i? Alla pratar med alla med ingen pratar med mig, viska ni vidare i varandras öron, sen får vi väl se vilken soppa det blir av alltihopa!

Att få veta vem man är

När man har autism är man bra på saker och dåligare på vissa.
Jag har märkt att när jag vet att jag är dålig på vissa saker så kan jag ej släppa tanken på dem, tex att jag har svårt att få fram vissa ord i pressade miljöer(dvs mer än 2 pers inkl mig själv), då blir jag stressad, eller om det är en person jag precis träffat, eller inte vet vad jag har för svårigheter, jag blir utstött, när folk inte förstår varför jag kanske inte kan släppa vissa saker jag tänker på, för jag kan inte släppa dem utan att ha rett ut saker. För många saker gör mig stressad då jag ej kan sortera ut allt från hjärnan, jag tänker på allt hela tiden. Kan tänka på vilken kaffesort jag har i kylen, till vilken Youtubevideo jag skall se på och vilken jag sett på idag, vilka möten jag skall gå på under de närmsta två veckorna, vilka papper jag skall skicka in, vilka tider jag ej har skrivit upp, alla nya personer jag skall träffa och vilak tider bussarna går, vad jag har sagt för fel och inte vill säga fel. Ja allt det rulalr runt i tankrana hela tiden, som en film om går och byggs på hela tiden.

Ja nu till något som jag har märkt med praktikplatsen, jag ha ju märkt att jag har lätt för att lära, och blir jag understimulerad, dvs när saker och ting går på räls, då blir jag stressad, för när jag väl lärt mig någonting nytt och det funkar bra, ja då kommer tankarna tillbaka och jag sitter och jobbar på hur lätt som helst och tankarna rullar bredvid mig på sidan av motorvägen, det ger mig ingenting om inte arbetsuppgifterna är avancerade, och varierande för då får min hjärna inte utvecklas, min hjärna matas av nya uppgifter, saker som ger utmaning, det är det jag gör på fritiden hela tiden.
Allt skall vara nytt och givande annars hamnar jag i en ond spiral.

Får höra att jag är smart

TÄNK om jag vare bättre på att säga ifrån eller få fram meningar som verkar vettiga,  så som det alltid händer då jag skriver ner saker, eller skriver här i bloggen, TÄNK om jag kunde förmedla ut det till andra som jag pratar med, fast någonting tar tag i mig, jag tappar fokus på vad jag skall säga, fokuset rinner bort, jag sitter ,mer och mer och försöker tolka vad andra säger och glömmer bort mig själv.

Idag fick jag höra att jag var smart, har inte insett det förrän jag fasktiskt förstod det på första gången på riktigt, då utav en person som jag har praktiserat hos i ca 5 timmar, hon tyckte att jag snart var självgående å behöver öka upp mina uppgifter för annars blir det för lätt för mig.

Jag har många ggr tänkt om varför jag mår så dåligt ga min diagnos när jag är bland andra människor,JAG TÄNKER JU FÖR TUSAN INTE LIKADANT. Då krockar det och jag beskyller ofta mig själv. Men jag har insett att jag är grym som jag är, jag är snabblärd och får jag inte MER då  hamnar jag ofta i depression och mår dåligt.

Så detta nu med praktikplatsen, jag får 1 timme 2 ggr i veckan, fick tjata r*ven ur mig för att få 2 timmar åtminstone, trots att alla runt omkring tycker att jag skall ta det lungt.

MEn min hjärna behöver stimuleras extra mycket på ett uttröttande sätt, genom att lyckas och göra klart saker, att få göra det jag är duktig på, då kan min hjärna pusta ut UTAN att behöva tänka nästa steg för att min hjärna arbetar för fort, som en motorväg och jag behöver bara hinna med den PÅ RÄTT SÄTT. Jag känner och vet nu vad som är rätt sätt, det är att hitta MIN ögsta tillåtna tid tills min hjärna har fått mättats av information, och gärna vidareutvecklas, då mår jag som bäst, men att säga åt mig att gå hem och vila, ja då vet jag inte vart jag skall ta vägen..

Jag går mest å tänker på alla fel, går jag ut så tänker jag på alla andras fel å kan inte släppa saker innan det blir rätt, å sedan säga till mig att jag får vänta å se med allt, nä det funkar inte, vill ni att jag skall brinna upp på vägen?!!!

Min hjärna kokar, alla går emot min vilja å mina tankar, ingen j*vel i världen skulle vilja ha det så!

Du får faktiskt prioritera vad som är viktigast

Ja det fick jag höra idag av habiliteringen.
Att jag faktiskt får prioritera vad jag anser är viktigast, mina barn eller praktikplatsen.
Alltså hur f*n kan man ens vräka ur sig en sån sak.
Men har jag mina barn på heltid på förskolan så kan jag ju inte göra mycket mer för dem när jag är på en praktikplats. Jag kan inte säga upp tider för att gå på kurser, jag kan inte bestämma över arbetsförmedlingen bara för att habiliteribgen vill det. Kurser hit och kurser dit.
Jag mår bättre av att gå till ett jobb där jag känner mig behövd, dr folk blir glda av att jag dyker upp, att jag får visa min rätta sida. Ja jag tycker verkligen att jag borde tänka på mig själv lite nu, vad JAG vill. inte vad jag behövde när jag inte hade någon sysselsättning.
Men nu har jag en sysselsättning, min praktik, jag känner att jag glänser, att jag passar in nånstans, att jag får göra det som är jag. Att jag kan ta åt mig positiv kritik igen å verkligen ta in det. Det tog ca 3 personer som hjälpte mig förstå att jag är bra på det jag gör.

Annars är jag så himla långt ifrån att tycka att jag duger. Men nu känner jag verkligen det. Å jag vill inte ge upp.

Å att jag missar en kurs som ej är obligatorisk i höst gör mig inte till en egoistisk människa som inte bryr sig om sina barn. För mina barn är mitt allt!
Jag tänker på dem dagligen, deras leenden, min lilla tjej som börjar säga älskar dig mamma. Min stora tjej som bryr sig om allt, å har många kompisar. Min lilla familj. Älskar er

Apatisk men ändå alla känslor på en och samma gång

Funderar starkt på att skriva en bok om mitt liv och om alla (ursäkta uttrycket) idioter jag har stött på.

Senaste läkaren jag träffade på psykiatrin undrar hur jag kan stå här idag å hur jag klarat mig.
För hade jag inte varit så stark som jag är så hade nog jag gett upp för länge sedan.

Men livet består av motgångar. Anpassningsmotgångar där andra skall bestämma livet åt en, man är annorlunda, man behandlas som ett barn fast man är 29 år å har två barn.

Är man annorlunda så TÄR det på andra människor. De klarar inte av att bryta mot mot normen. De ser allt så jävla fyrkantigt.
Fast då kommer jag som ser allt utanför den jäkla fyrkanten. Jag som aldrig passar in. Jag som är stark som klarar av pissmotgångar som andra bryter helt ihop utav.
Jag står här stark med mina två barn. Som jag i princip har fått ta hand om själv, har ingen släkt eller vänner som jag kan be ta åt sig ansvaret för dem. För där finns ingen. Min sambo ställer upp på allt jag inte klarar av. För vissa dagar blir jag influensasjuk i hela kroppen (då oftast om jag varit i en tuff period) å klarar inte ens av att gå till affären, fast då går jag ändå med för att sedan knappt kunna orka äta mat å vara med barnen. Så jag sitter i soffan med dubbla filtar å fryser å känner mig sjuk hela eftermiddagen sitter jag där tills kvällen kommer å barnen skall nattas. Då går jag med å gör rutinerna för barnen. Sambon frågar om jag behöver hjälp. Jag svarar ej å så tar han ändå över för jag är inte där längre mentalt. Mitt medvetande vilar å min hjärna tänker på allt svek från människor. Tänker på nästa steg jag skall ta. Vem skall jag prata med? Vem kan göra någon skillnad? Vem orkar lyssna?

Känns som att varje överkörd del av mig som jag försökt bygga upp i hopp om att jag skall få göra det jag vill göra. Bara gör att jag faller djupare. Jag kan inte tänka längre. Jag kommer ingen vart. Andra hjälper mig med lösningar, för jag har dock inga lösningar kvar.

Hoppas verkligen på hjälp nu. För jag orksr inte bli sviken igen och att andra folk tar bort det sista som är kvar av mig

Så dåligt

Jag är så fokuserad på att skaffa jobb. Vill inget annat just nu. Vem tusan vill sitta hemma i 7 år utan jobb?

Habiliteringen ber mig att inte vara så fokuserad på att skaffa jobb. Utan ta det lugnt å fokusera på barnen å matlagning mm. Då jag kommer att få boendestöd till hösten så anser de att det är min heltid.

Men nu är jag ju inte sjukskriven. Jag har mitt aktivitetsstöd å då vill jag ju såklart hs jobb också. Vet snart inte vad folk tror om en. Man kan ju inte få pengar av att bara sitta hemma. Blir ju bara mer sjuk i huvudet av att sitta ensam hela dagarna hemma. Vill ej bli som min pappa som satt å hatade allt å alla å som bara satt hemma instängd i sitt rum hela dagarna.

Jag klättrar på väggarna för jag är så rastlös i huvudet. Det kommer jag ihåg från när jag jobbade, det var skönt att få göra något och sedan få komma hem med gott samvete.
I stället för att sitta hemma å vänta ut tiden.

Idag har jag pratat med arbetsförmedlingen å hoppas att allt löser sig.

Ångest. Skaoar man det själv eller är det andrs människor som slapar de

Fick höra idag att jag har mycket ångest.. Det tycker andra är därför jag inte skall skaffa jobb för att '' döva'' min ångest.
Har inte mer ångest än vanligt. Utan allt blir bara för mycket för mig att smälta.

Önskar att jag hade en person hos mig som kunde göra någon skillnad.

Hatar att folk bara ser min diagnos å inte mig

När man känner sig riktigt värdelös

En personal som jobbar på den arbetsmarknadspolitiskak progrmmet som jag går på har varit sjukskriven ett tag, två tre månader.

Jag var lovad en praktikplats utav denne, jag har gått varje vecka och frågat efter henne, eller om de hört något om praktiken.

Praktiken blev ej av, trots att denne person  med en annan person lovade mig att de intw ville skicka ut mig i praktik om det ej leder till något jobb i slutändan. Denne personen brydde sig mycket om mig å jag kände att det var lätt att prata med henne,. men nu FÅR jag inte prata med henne, fast hon befinner sig på plats, denne ber mig att prata med den nya personalen som haon har bett att ta över mina ärenden..

Jag sa att jag hade försökt prata med den nya men att hon inte lyssnar och som i sin tur skickat mig vidare till en tredje person som är ''expert'' på praktikplatser.

Men jag sa att jag inte kan prata med de nya för att de inte lyssnar och har tryckt ner mig och gjort mig till en värdelös människa som ingen vill lyssna på. För nu har de inte resusrerna längre, å nu kan de inte lova mig saker längre. För nu har de fått direktiv ovanifrån att de inte kan specialbehandla en enda person utan att de har 45 fler personer som ringer och vill ha hjälp å de inte har tids att svara på alla de 45 personers frågor,

Jo nu tillbaka till vad som hände idag,. denne personalen jag har försökt att dra i de senaste månaderna är nu tillbaka å har lagt av med mitt ärende, hon får inte prata med mig. Men då bröt jag ihop å sa att ''FÅR jag inte ens prata med dig?'' Jag har mått så dåligt å så kan du inte ens prata med mig å så gick jag iväg och började gråta för jag hade väntat hela helgen för att få prata med henne, så jag undrar varför man ens jobbar utan att ''få'' jobba med andra människor, då borde det väl vara en till extra människa på plats.

JAja jag fick i alla fall ''prata ut'' med henne, fast det kändes ännu värre, för hon kunde inte hålla med eller ens stötta mig i någonting som jag pratad om, utan refererade till sig själv om hur hon sptressade själv ett tag, sedan stack jag hem efter ett tag.

Hon sa även att de jobbat fel med mig förut. Så nu står jag här och tycker att allt är fel, min personal från habiliteringen tycker även hon att jag behöver med stöttning, men det finns inga resurser .

Så nu bestäms beslut ovanför mitt huvud, JAG har ingenting att säga till om utab om vad som beslutats på deras möten, sedan får jag glatt skriva på eller gå någon annanstans!

Jobb jobb jobb

Ingen tror att jag orkar, jag VILL orka, försäkringskassan anser mig 100 % arbetsför trots att det inte är så.
Habiliteringen och psykiatrin anser att jag klarar max en deltidstjänst, aldrig mer än halvtid.
Kommer aldrig att kunna tjäna en normal lön.
Jag sade det till habiliteringen att jag snart söker jobb på egen hand då jag inte vill vara hemma längre, men fick mig tillsägelsen att jag skall ta hand om mig själv först.

Andra som har hand om mig säger att jag skall bromsa ner mitt tempo å gå på olika kurser, träna på att träffa andra människor , testa en praktik på en timme i veckan, som jag fick så efter j*vla mycket kämpande få upp till 2 timmar i veckan, känner mig som världens värdelösaste människa, kommer aldrig att ha ett riktigt liv.

Psykiatrin sade till och med till mig att aldrig skaffa barn innan jag ''mådde bättre'', nja en autism diagnos kan man aldrig ta bort, å dessutom att skaffa mina två döttrar är det bästa som hänt mig! Jag har äntligen nåt att leva för, att ta hand om, att kämpa för.
För vem vet hur livet hade sett ut om jag inte hade dem att kämpa för, då hade jag nog slutat att kämpa för länge sedan.

Men nu skall jag kämpa på på egen hand med det här med jobb, för de som vill hjälpa mig har inte de resusrerna längre att hjälpa mig.

Hur f*n tänker man när man skriver in jukskrivna människor i ett program å efter ett år vill de att de inte skall utvecklas och komma vidare i livet?
Jag går väl ändå på specialstället för en anledning,. blir så spytrött på alla just nu! Å när jag är sån här, så går jag all in! Som jag alltid gör, å då får de allt passa sig för vad de säger till mig!

Punkt*!

Om folk bara kunde förstå vad jag menar

Idag var jag på möte å chefen för boendestödjare och ifall jag skall börja på praktikplatsen var där. Hon tror att  om jag skall klara av en praktikplats så behöver jag sitta i ett helt eget rum men det är kan hon inte ordna Jag har aldrig  sagt att jag behöver det utan att jag behöver inte mer en 4 till 5 personer runt omkring mig för att jag inte ska bli för trött. Men hon förstår inte det
Sen tror hon att jag endast klarar av att praktisera en dag i veckan fastän Jag är på arbetsträning två dagar i veckan då tycker jag att jag hellre kan vara på en praktikplats några färre timmar i veckan och lite oftare för jag klarar inte av att sitta hemma så mycket som jag gör just nu. Blir tokig av att bara sitta och vänta ut tiden bara sitta och vänta på att barnen ska få komma hem från förskolan. Jag vill göra nånting nyttigt med mitt liv.
De på mötet idag tycker att jag har för bråttom Jag har ju ändå varit hemma i sju år,  så bråttom har jag inte Jag vill bara veta vad jag ska göra resten av mitt liv. Jag vill komma igång med någonting Jag vill kunna försörja mig själv.  Kunna hjälpa till hemma, kunna känna att jag  hör hemma någonstans

Allt verkar ha löst sig med praktikplatsen

Nu har alla runt omkring mig verkat förstått att jag klarar av att vara med människor men att jag blir trött av det.
Å en ''anpassad'' praktikplats hade kunnat vara något.
Jag skulle ha börjat på en praktikplats för ett par veckor sedan, fast min handläggare blev sjuk, så efter samtal med dennes chef så verkar allt ha ordnat upp sig lite, vi väntar bara på ett svar från praktikplatsen, å de har redan accepterat att jag skall komma å börja där, känner mig så himla peppad.
Går å tänker på detta dagligen, har tänkt på att komma igång med något sedan i Januari.
Jag känner mig mer bekväm med mig själv just nu, får ofta fina kommentarer av människor, å detta känner jag nu att jag kan ta in för tillfället, jag känner mig stärkt av alla de saker jag klarat av, å att jag får hjälp med de svåra bitarna i livet, dvs boendestöd, hkuratorkontakt, lite in och ut hos vårdcentralen för övriga åkommor.
Så snart är väl allt löst? Så snart mitt boendestöd och praktik kommer igång, så tror jag att det är ''där'' jag kommer att befinna mig resten av livet, jag tycker det är så himla skönt när allt flyter på.
Jag tycker det är så himla jobbigt men människor som säger ena saker och gör en annan, fast man har bestämt, så nu vill jag att allt skall bli bestämt i mitt liv, jag behöver det!


Så nu rullar jag tummarna i hopp om att vi får något svar från praktikplatsen så jag får göra studiebesök och ev ett uppstartsdatum, jag tycker det är så frustrerande att sitta hemma och undra vad jag skall göra utav dagen, det blir mer att jag kör slut på mig med alla tankar och blir typ handlingsförlamad å vet inte vad jag skall göra, så då går jag ut på promenad och fördröjer tiden lite, så skönt med lurar i öronen å bara gå och gå och gå!

Det skall jag göra strax, fast inte för långt, för idag skall det bli 23 grader, vill ju inte svimma haha

Att bli lurad, får jag inte jobba nu??

Har gått å trott att jag skulle börja på en praktikplats som är anpassad för mig. Fast personen som skulle hjälpa mig har varit sjuk nu i snart en månad. Jag får å väntar å frågar dennes chef om praktikplatsen som skulle satts igång för  någon vecka sedan. Nej chefen har fått uppfattningen om att jag ej klarar av en praktikplats i nuläget efter vad denne har hört. Men jag säger till chefen att jag visst skall klara av en '' lugn'' praktikplats. Men det finns inga sådana praktikplatser för mig enligt chefen å säger att min handläggare har sagt att situationen ser helt annorlunda ut nu än  är de lovade mig en praktikplats.
ENLIGT chefen  bör man vara 100% jobbklar för att börja ens praktisera.
Men  jag känner mig nu verkligen dumförklarad. Jag är inte dum i huvudet. Jag har bara svårt att tolka andra människor. Jag hör vad de säger å tolkar saker olika. Blir trött av folks prat och gester. Men ALLA arbeten bygger väl inte på att man måste vara social. Då borde ingen aspbergergare någonsin kunna få jobb!

Jag har gjort allt jag kunnat j*vla försäkringskassan, mår skit, autism, 5 diagnoser Avslag

Gjorde en komplettering till min sjukskrivning, då min läkare endast vidarebefodrade 3 år gamla intyg å skrev endast vad för små problem jag har i vardagen, dvs lite  smått om ångest oro, migrän, minskad stress, ont i magen mm

Men som sagt jag gick tillbaka för en komplettering.
En som tydligt skrev att jag INTE klarar av ett enda vanligt förekommande arbete på arbetsmarknaden, mvh specialist på vårdcentralen.

Men detta räckte tyvärr inte för att försäkringskassan skulle godkännna min ansökan om aktivitetsesättning.

Så alltså om jag skall få ihop detta rätt; Läkaren som undersökt mig plus en människa som hjälpt mig ute i arbete som är specialist på arbeten, BÅDA de två säger att jag är nedsatt 100%, MEN så kommer försäkringskassan å säger att jag är 100% arbetsför.

Fick mejl av fk att de skriver, är man sjuk så är det ingen garanti för att få ersättning av dom.
Blir så himla knäckt, finns ju en anledning till att jag inte klarat av arbete, men det tar de ingen hänsyn till..

Att hela tiden anklaga sig själv

Att ha autism diagnos , går ej att bota finns hjärnscanningar som visar att nt människors hjärna inte växer så som autistiske hjärnan. Att det finns olika människor inom autismspektrumet, de som har hjälp av bilder, de som ser strukturer och uppformningen av saker, de som har lätt för mönster, matte, de som ej har förmågan att prata.

Jag har en lite blandning av vissa saker, se bilder, dvs mest ord för mig i hjärnan, å då får jag en uppbyggnad av lager på lager av ord och människor som sagt div saker eller har haft vissa kläder på sig, där finns också mönster med i bilden, då jag lagrar på ett visst sätt i min hjärna, fast jag har svårt (kan dock prata) för att få fram meningar och ord eftersom jag måste gå och bläddra där i min databas efter bilder och ord som hör ihop., då blir det svårt att prata med andra människor för de ofta förväntar sig att man uppför sig på ett sätt som de är vana vid, är de inte vana vid att någon inte tittar på dem eller rent ut sagt stirrar för att ej tappa förtroendet hos personen, ja DÅ blir den personen påverkad och tror att jag vill den nåt illa. 

Jjaja nu till rubriken. 

Jag har haft så himla många tankar om hur jag mår och varför jag ej klarar av vissa saker. 

Jag hatar att jag inte kan bli pigg av att träffa andra människor, vad ger de mig liksom?

Jag tycker det är så otroligt jobbigt att jag VILL så himla mycket fast då blir jag sittandes i nån stol eller i soffan (på senare tid i soffan)

Att jag blir trött av att ens tänka på framtiden. 

Jag tycker att när jag inte klarar av att prestera, att jag tycker jag är lat, att jag tycker att jag inte är så bra som alla andra.

Å när jag inte orkar å försöker köra på i samma tempo hela dagarna att jag stupar å hamnar i någon slags dimma, då bir jag stressad å tycker; Är det ens lönt att leva såhär. 

Vanliga människor kan duscha, hälla upp kaffe utan att det tar en massa energi, å när min energi tar slut för att ens hälla upp kaffe, då blir man anklagad som galen eller knäpp. Så det har jag nog inte ens sagt till någon, varför skall jag vara så klar i huvudet om jag ej klarar av andra saker. 

Jag är klok, kvicktänkt och enormt snäll.

Vill alltid alla andra väl före mig själv. 

Kunde inte ens sjukskriva mig för att någon annan skulle ta illa upp. Hur sjukt är det egentligen?

Jag skiter i hur jag mår sålänge alla andra mår bra å jag inte är ivägen för dem.

Fast så kan jag inte ha det , ja nu står jag ju här med det värsta tänkbara jobbigaste situationen och må dåligt situationen jag någonsin befunnit mig i 

Att ha ångest från barndomen, och pedofilmagister

Kommer ihåg så väl. Jag sitter 7 år i klassrumet mellan de två bråkigaste killarna, jag var en av de lugnare tjejerna. Redan då kom min ångest. Ticsen, blinkade hårt och gjorde pruttljud med munnen, blev utslängd om  jag fortsattte för hela klassen skrattade, fick sitta 2-5 min utanför och skämmas, sedan komma in om jag slutade.

Min stress fanns där redan då. Blev lite påminnd om att ha tics i sociala miljöer då jag igår inte kunde sluta rycka min näsa, bita mig i tungan och blinka jättehårt, tänkte för mig själv att ja just de ticsen hade jag glömt av att jag haft, har ju inte behövt dölja dessa hemma då ingen hemma bryr sig. Fast i miljöer där andra människor finns, så blir det jättejobbigt, ville bara gå därifrån men tänker ''att jag står ut''

Fattar inte hur jag bara ''stått ut'' med allt hela livet, mest pga att jag inte hade någon att prata med. Tänkte att det jag sade inte betydde så mycket. Samma sak idag, har svårt att förstå att allt man säger BETYDER någonting.
Därför har jag alltid som nu, skrivit! Känns som att min hjärna fungerar så, att skriva funkar, men att tala om problemen funkar inte. Det går bara inte ut och kommer ut rätt formulerat, jag blir så låst i vad jag skall säga att det istället blir en stor trasselboll!

Gör det ju inte bättre heller att jag  i min uppväxt hade en lärare som var pedofil, han bad alla barnen i klassen att krama honom med bamsekramar innan vi fick gå in i klassrummet, sedan hade vi ''puss och snusk-lektioner'' 7 år gamla!!
Då visades det porrfilm på lektionerna, å så kom jag ihåg hur läraren frågade en av eleverna hur man kn'llade, Då gick en kille fram å visade med fingrarna hur det fungerade.
Jag kommer ven ihåg att läraren var väldigt intresserad av mig. Jag var hans favoritelev sade han, å han gick ofta runt å bar på mig på skolgården. Kommer ihåg första skoldagen, åå sade magistern; här kommer ju madicken, (för jag hade hår som henne)

Usch att man inte kommer ihåg hur livet var då man var barn, hade varit så mycket enklare om man kunde vara där och hjälpa sig själv

Orkar inte, usch för försäkringskassan å nu skiter jag i alla som tror att de jobbar så bra som de gör, känner för att anmäla allihop!

Ville ha ett intyg från min kurator för att kunna påverka försäkringskassans beslut om nekad aktivitetsersättning, detta tyckte även läkaren att man skulle göra,, men nix, hon säger att hon inte har något mer att tillägga än vad som redan har skickats in, jahopp! Jag vill verkligen byta kurator och läkare nu.
Min läkare som fixade sjukintyget sa att hon gjorde så gott som hon kunde med hjälp av gamla intyg, MEN ingenting om hur jag mår i dagsläget, de går heeeelt efter gamla intyg som togs i början av 2015, hur dumt får det bli!!

Jag är rasande! Jag går å kämpar på en kurs med andra mäniskor i hopp om att få komma ut i arbete och praktik, Å UNDER denna kursen varade så satt jag mest och lyssnade(försökte hänga med) och sedan svara på följdfrågor. Denna period var stressig redan som den var, dvs att vara bland andra människor och få in information, kan ingen ta intyg från den perioden, när för ingen bryr sig om hur jag mått det senaste. Allt är bara skit, å sedan att försäkringskassan skall gå efter en läkares skrift om att hon i sin tur har läst i gamla papper från 2015 att jag ''har något att jobba vidare på'' i fortsatt rehabilitering till arbete!

Men vad tusan betyder det???!! Jo detta skall jag förklara, jag gick 9 tillfällen till ett ställe som utredde mig så jag fick min diagnos, 9 tillfällen! Varav ETT av dessa tillfällena så hjälpte jag en annan kursdeltagare hur man skulle skala en mango, ja det var det! Å det tyckte de som gjorde min utredning att jag vågade prata med en person och vara delaktig i en aktivitet!!??

DETTA uttalandet har gjort så att försäkringskassan avskrivit min ansökan om fortsatt aktivitetsersättning, så nu måste jag gå till arbetsförmedlingen.

MEn jag tycker att det är så jädrans orättvist, att jag har kämpat, å kämpat å kämpat, försökt skaffa vänner, försökt leva ett normalt liv med praktik och försökt ORKA. Men allt blev pannkaka, jag försöker så himla mycket men jag faller bara djupare, hoppas verkligen att någon hjälper mig nu, om jag ej klarar av en praktik, då har jag ingenting att förlita mig på. Ingen inkomst om jag ej aktivt tröttar ut mig innan jag ens blivit ''REHABILITERAD''. Jo för efter jag fick min diagnos, gick jag kort hos en psykolog, sedan blev jag utskriven å fick en kurator, HON har ej hjälpt mig i någon rehabilitering, hon har endast hållt i trådar å sett till att jag haft något att göra. HON kan ej göra någonting som inte läkaren kunde hjälpa mig med, så nu står jag här.

Försäkringskassan har sagt sitt, läkaren har väl kopierat sitt och min kurator har gissat sitt!

Nekad aktivitetsersättning försäkringskassan

Hur kan man ens sitta å bestämma över hur sjuka folk är för att jobba. Man kan väl ändå inte gå efter endast vad en allmänläkare på vårdcentralen skriver i ett sjukintyg, då jag tidigare har gått hos RIKTIGA psykologer och läkare som vet vad de behöver skriva om någons diagnos och funktionshinder..

Är så himla less på allt. Sitter helt apatisk här hemma och mår skit.
Känns som att de ger mig en käftsmäll som att: orkar du gå till läkaren så orkar du gå och jobba,...

SÅ KÄNNS DET!!

Orkar du prata så orkar du jobba med lite stöd och under rätt förutsättningar. Men vem fnn vill anställa någon som behöver en massa extrahjälp, och finns det ens jobb ? Skall jag klara mig från månad till månad utan att veta om jag får jobb eller inte.

Men nu är det i alla fall 14 dagar kvar innan jag kan överklaga, usch sitter bara här och mår illa å nära till gråten hela tiden. Trodde att allt skulle lösa sig. Men NEEEEEJ
OM försäkringskassan hade fått in mina papper kanske 3-6 månader innan min ersättning gick ut så skulle de ha hunnit att handlägga mitt ärende Å SÅ hade jag hunnit få reda ut allt UTAN att å utan ersättning helt plötsligt. Så nu inga pengar från en månad tillbaka, tack för den!

HUR ***** kan de bara friskskriva mig helt plötsligt?? Fick till svar att; Nu är reglerna krångligare än vad de var förr när du fick dina förra beslut.  Fick höra att innan jag gick till vårdcentralen var att de endast behövde en förlängning av läkarintyget för att kunna handlägga mitt ärende. Fast nu har den snurriga allmänläkaren strulat till det för mig å allt är bara kaos. VARFÖR skulle denne personen in och röja och skriva vad hon fick för uppfattning utav mig på EN timme???!!! Min sambo som levt med mig i 10 år fattar fortfarande mig inte, OCH vi har våra stora bekymmer. Ibland kan jag inte ens lyssna på barnen, inte ens kunna gå till affäen och ibland vill jag endast vara ifred, annars känns det som att jag skall göra sönder något, för jag kan inte ugna ner mig själv.

HATAR att ha en ''osynlig'' diagnos!

Hmm försäkringskassan är väl ett mysterium för sig

Ja då går man runt å väntar på att man skall få pengar från försäkringskassan, behövde förlänga min aktivitetsersättning from januari månad, alla papper (ansökan och nya läkarintyget) var inne 29 dec enl försäkringskassan. Men sedan skulle min handläggare ringa i veckan för kompletterande frågor, ang hur mycket aktivitet jag har idag, om jag har någon annan inkomst. Vilka intressen jag har och hur dåligt jag klarar av min vardag, vad som är svårt mm.

Detta fick jag förklara till en person som jag aldrig träffat, som inte har pratat med habiliteringen som jag har min kurator på. Denna personen fick prata med mig för första gången, har redan gått igenom alla dessa frågor innan med min 4 tillbaka gamla handläggare på försäkringskassan. Det var då ett jäkla röj med att få rätt personer att prata med min handläggare ang att jag inte fungerar som jag skall pga min diagnos. Så jag hoppas V E R K L I G E N att inget jag sagt har förstört någonting, men enligt försäkringskassan så SKALL man gå sådana här program så man blir bättre i måendet för att ev komma ut i arbetslivet. Men mitt tillstånd har ej förbättrats, jag blir sämre i perioder å hoppas verkligen att detta gick in hos henne,  å min nya läkare som skrev läkarintyget har jag träffat endast två ggr
Sedan när samtalet var slut så sade hon, ja nu lämnar jag vidare din ANSÖKAN å hoppas på det bästa, det är ju ändå inte jag som tar ett beslut i detta ärende. Å så får du vänta ca en vecka å se om du blivit godkänd.

Ja fy, men min diagnos så känns det som att jag blivit dömd för något, å tyvärr går all min stress ut över familjen, fast det ser ju inte försäkringskassan.

Stressmagen is back

Min mage har varit i princip helt ok hela julledigheten. Men nu blev den helt kass när barnen är på förskolan å vardagen rullar på. Eller så har den blivit bra? Fick sitta hemma igår först fram till halv elva sen gick jag på promenad sen hem å äta lunch sen kass i magen tills sju på kvällen. Fick kämpa med att hämta på förskolan å ens hänga upp tvätten. Sen klarade jag inte mer. Ja jag har väl byggt upp en inre stress å nu släppte den fast jag känner mig mer stressad nu än innan. Hade uppblåst mage i förrgår. Hatar att min mage bara lägger av. Kan inte äta då och får sitta å nästan svimma här hemma för jag är så himla slut de dagarna. Kan inte ens dricka vatten för då gör det ont och svullar.

Jaja nästa vecka får jag reda på om jag skall börja på praktik eller inte. Alla runt omkring mig tror att jag har blivit bättre på att umgås med folk å brutit min sociala isolering. Jag tycker det bara har blivit värre. Jag klarar av folk mindre nu än innan. Mest för att jag träffat fel personer för mig och även att jag blir tröttare av att umgås å prata med andra. Har blivit att jag inte ens vill prata i telefon eller ens vilja prata med sambon å barnen. För jag har varit så irriterad över att ha umgåtts med HELT fel personer för mig. Såna som kallpratar om precis allt. Såna som ej har sinne för humor såna som tror sig veta allt...