Ja det fick jag höra idag av habiliteringen.
Att jag faktiskt får prioritera vad jag anser är viktigast, mina barn eller praktikplatsen.
Alltså hur f*n kan man ens vräka ur sig en sån sak.
Men har jag mina barn på heltid på förskolan så kan jag ju inte göra mycket mer för dem när jag är på en praktikplats. Jag kan inte säga upp tider för att gå på kurser, jag kan inte bestämma över arbetsförmedlingen bara för att habiliteribgen vill det. Kurser hit och kurser dit.
Jag mår bättre av att gå till ett jobb där jag känner mig behövd, dr folk blir glda av att jag dyker upp, att jag får visa min rätta sida. Ja jag tycker verkligen att jag borde tänka på mig själv lite nu, vad JAG vill. inte vad jag behövde när jag inte hade någon sysselsättning.
Men nu har jag en sysselsättning, min praktik, jag känner att jag glänser, att jag passar in nånstans, att jag får göra det som är jag. Att jag kan ta åt mig positiv kritik igen å verkligen ta in det. Det tog ca 3 personer som hjälpte mig förstå att jag är bra på det jag gör.
Annars är jag så himla långt ifrån att tycka att jag duger. Men nu känner jag verkligen det. Å jag vill inte ge upp.
Å att jag missar en kurs som ej är obligatorisk i höst gör mig inte till en egoistisk människa som inte bryr sig om sina barn. För mina barn är mitt allt!
Jag tänker på dem dagligen, deras leenden, min lilla tjej som börjar säga älskar dig mamma. Min stora tjej som bryr sig om allt, å har många kompisar. Min lilla familj. Älskar er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar