Att hela tiden anklaga sig själv

Att ha autism diagnos , går ej att bota finns hjärnscanningar som visar att nt människors hjärna inte växer så som autistiske hjärnan. Att det finns olika människor inom autismspektrumet, de som har hjälp av bilder, de som ser strukturer och uppformningen av saker, de som har lätt för mönster, matte, de som ej har förmågan att prata.

Jag har en lite blandning av vissa saker, se bilder, dvs mest ord för mig i hjärnan, å då får jag en uppbyggnad av lager på lager av ord och människor som sagt div saker eller har haft vissa kläder på sig, där finns också mönster med i bilden, då jag lagrar på ett visst sätt i min hjärna, fast jag har svårt (kan dock prata) för att få fram meningar och ord eftersom jag måste gå och bläddra där i min databas efter bilder och ord som hör ihop., då blir det svårt att prata med andra människor för de ofta förväntar sig att man uppför sig på ett sätt som de är vana vid, är de inte vana vid att någon inte tittar på dem eller rent ut sagt stirrar för att ej tappa förtroendet hos personen, ja DÅ blir den personen påverkad och tror att jag vill den nåt illa. 

Jjaja nu till rubriken. 

Jag har haft så himla många tankar om hur jag mår och varför jag ej klarar av vissa saker. 

Jag hatar att jag inte kan bli pigg av att träffa andra människor, vad ger de mig liksom?

Jag tycker det är så otroligt jobbigt att jag VILL så himla mycket fast då blir jag sittandes i nån stol eller i soffan (på senare tid i soffan)

Att jag blir trött av att ens tänka på framtiden. 

Jag tycker att när jag inte klarar av att prestera, att jag tycker jag är lat, att jag tycker att jag inte är så bra som alla andra.

Å när jag inte orkar å försöker köra på i samma tempo hela dagarna att jag stupar å hamnar i någon slags dimma, då bir jag stressad å tycker; Är det ens lönt att leva såhär. 

Vanliga människor kan duscha, hälla upp kaffe utan att det tar en massa energi, å när min energi tar slut för att ens hälla upp kaffe, då blir man anklagad som galen eller knäpp. Så det har jag nog inte ens sagt till någon, varför skall jag vara så klar i huvudet om jag ej klarar av andra saker. 

Jag är klok, kvicktänkt och enormt snäll.

Vill alltid alla andra väl före mig själv. 

Kunde inte ens sjukskriva mig för att någon annan skulle ta illa upp. Hur sjukt är det egentligen?

Jag skiter i hur jag mår sålänge alla andra mår bra å jag inte är ivägen för dem.

Fast så kan jag inte ha det , ja nu står jag ju här med det värsta tänkbara jobbigaste situationen och må dåligt situationen jag någonsin befunnit mig i