Kommer ihåg så väl. Jag sitter 7 år i klassrumet mellan de två bråkigaste killarna, jag var en av de lugnare tjejerna. Redan då kom min ångest. Ticsen, blinkade hårt och gjorde pruttljud med munnen, blev utslängd om jag fortsattte för hela klassen skrattade, fick sitta 2-5 min utanför och skämmas, sedan komma in om jag slutade.
Min stress fanns där redan då. Blev lite påminnd om att ha tics i sociala miljöer då jag igår inte kunde sluta rycka min näsa, bita mig i tungan och blinka jättehårt, tänkte för mig själv att ja just de ticsen hade jag glömt av att jag haft, har ju inte behövt dölja dessa hemma då ingen hemma bryr sig. Fast i miljöer där andra människor finns, så blir det jättejobbigt, ville bara gå därifrån men tänker ''att jag står ut''
Fattar inte hur jag bara ''stått ut'' med allt hela livet, mest pga att jag inte hade någon att prata med. Tänkte att det jag sade inte betydde så mycket. Samma sak idag, har svårt att förstå att allt man säger BETYDER någonting.
Därför har jag alltid som nu, skrivit! Känns som att min hjärna fungerar så, att skriva funkar, men att tala om problemen funkar inte. Det går bara inte ut och kommer ut rätt formulerat, jag blir så låst i vad jag skall säga att det istället blir en stor trasselboll!
Gör det ju inte bättre heller att jag i min uppväxt hade en lärare som var pedofil, han bad alla barnen i klassen att krama honom med bamsekramar innan vi fick gå in i klassrummet, sedan hade vi ''puss och snusk-lektioner'' 7 år gamla!!
Då visades det porrfilm på lektionerna, å så kom jag ihåg hur läraren frågade en av eleverna hur man kn'llade, Då gick en kille fram å visade med fingrarna hur det fungerade.
Jag kommer ven ihåg att läraren var väldigt intresserad av mig. Jag var hans favoritelev sade han, å han gick ofta runt å bar på mig på skolgården. Kommer ihåg första skoldagen, åå sade magistern; här kommer ju madicken, (för jag hade hår som henne)
Usch att man inte kommer ihåg hur livet var då man var barn, hade varit så mycket enklare om man kunde vara där och hjälpa sig själv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar