Ingen tror att jag orkar, jag VILL orka, försäkringskassan anser mig 100 % arbetsför trots att det inte är så.
Habiliteringen och psykiatrin anser att jag klarar max en deltidstjänst, aldrig mer än halvtid.
Kommer aldrig att kunna tjäna en normal lön.
Jag sade det till habiliteringen att jag snart söker jobb på egen hand då jag inte vill vara hemma längre, men fick mig tillsägelsen att jag skall ta hand om mig själv först.
Andra som har hand om mig säger att jag skall bromsa ner mitt tempo å gå på olika kurser, träna på att träffa andra människor , testa en praktik på en timme i veckan, som jag fick så efter j*vla mycket kämpande få upp till 2 timmar i veckan, känner mig som världens värdelösaste människa, kommer aldrig att ha ett riktigt liv.
Psykiatrin sade till och med till mig att aldrig skaffa barn innan jag ''mådde bättre'', nja en autism diagnos kan man aldrig ta bort, å dessutom att skaffa mina två döttrar är det bästa som hänt mig! Jag har äntligen nåt att leva för, att ta hand om, att kämpa för.
För vem vet hur livet hade sett ut om jag inte hade dem att kämpa för, då hade jag nog slutat att kämpa för länge sedan.
Men nu skall jag kämpa på på egen hand med det här med jobb, för de som vill hjälpa mig har inte de resusrerna längre att hjälpa mig.
Hur f*n tänker man när man skriver in jukskrivna människor i ett program å efter ett år vill de att de inte skall utvecklas och komma vidare i livet?
Jag går väl ändå på specialstället för en anledning,. blir så spytrött på alla just nu! Å när jag är sån här, så går jag all in! Som jag alltid gör, å då får de allt passa sig för vad de säger till mig!
Punkt*!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar