Detta med tid och ork

Jag har för det mesta tid för att göra saker, men det tillför att allt tar mer ork från mig.

Som nu när boendestöd och kontaktperson satts in och att jag snart får har möte med AF, fast jag redan är på praktik, inte ett knyst har jag hört från Arbetsförmedlingen sedan i januari, nu är det redan oktober. De trodde väl säkert att det gick bra för mig i mitt program, fast jag vet faktiskt inte, alla program passar inte alla.

Ja nu när jag skall få möte med AF så skall saker och ting komma fram om hur jag vill ha det, vad jag testat på osv.
JAG VILL INTE att det skall fokusera på att mitt boendestöd etc tar tid, för jag vill ju kunna jobba det tiden ist för att ha boendestöd, varför skall jag inte få jobba och få lika lön som alla andra bara för att jag har lera diagnoser. Tycker att samhället skall anpassa sig efter alla, annars är det väl diskriminering?

Jag kan inte hjälpa att jag inte hänger med, jag kan inte hjälpa att jag fokuserar så mycket på allt att jag nästan kollapsar, håller ut tills jag kommer hem oftast , så som idag.
Jag var på praktik mina timmar 2,5 timmar, går och handlar lite i mataffären på vägen hem.
Har redan varit spänd innan dagen hade satts igång eftersom jag varit hemma två veckor med barnen.
Så min mage ballade ur, jag vågade knappt fråga om att få på toaletten, när jag väl gick så funkade det inte, utan allt släppte när jag kom hem. Sedan kom huvudvärken, sedan tröttheten, trodde jag skulle somna, men började gråta istället.

Hade idag även öppnat mig mer för praktikledaren ang om hur jag mår osv. Jag fattar inte varför jag skall, eller ha stått ut med all jävla skit.

Min sambo pratade med en vä igår på telefon och då fick jag höra genom hans telefonsamtal om hur allt står till med mig och hur jobbigt jag har haft det på mitt program och hur många fel de har gjort med mig och hur dåligt de har pratat med mig och viftat bort mig och tagit egna slutsatser om mig och pratat över mitt huvud och brutit mot lagar. Å mitt i smeten sitter jag. ust nu har jag kommit till en punkt då jag släppt allt, bara låta allt vara.
Fast det har ju ett pris, ju mer jag låter saker och ting vara, desto dåligare mår jag, för jag kan helt plötsligt inte göra något åt saken, känner mig maktlös och hur mycket jag än försöker så bryr sig ingen. Jo ev de som förstår mig. INGEN ser när jag sitter å gråter, INGEN ser när jag får panikattacker, när jag behöver sitta illamående och spänd på praktiken, fast det enda jag vill göra är att slappna av. Det går inte. Jag orkar inte förklara mig mer för någon. När någon VERKLIGEN lärt känna mig, så släpper de ej taget, de vill bara hjälpa. Fast de känner inte mig innerst inne.

Jag vill att saker löser sig. JAG hatar när saker bara hänger i luften, varför blir inget gjort, vad väntar folk på?
Varför säger alla olika, å varför blandar sig så mycket folk i? Alla pratar med alla med ingen pratar med mig, viska ni vidare i varandras öron, sen får vi väl se vilken soppa det blir av alltihopa!