Vilket pissväder, snart gran canaria

Ja det är ju såklart att man skall ut till möte och även handla med ett trasigt paraply som hellre blir en skev trattkantareller när man skall skydda sig mot regnstorm. Allt blev så jobbigt att jag nästan ville gråta. Å höll även på att trilla i leran med två matkassar å trattkantarellparaplyt :(
Jaja nu e man hemma igen.
Å mindre än en vecka kvar tills vi åker till gran canaria!!
Längtar supermycket! Skall njuta av att äta gott på restaurangerna å få handla lite frukost i de lokala butikerna. Skall bli så härligt att slippa regnrusket för ett par dagar.
Nu e vi ju borta i 10 nätter denna gång. Senast vi var på kreta så var vi borta en vecka å då ville man inte åka hem. Så denna gången skall jag passa på att njuta av sol sol sol mat å sol! Kanske inte åker iväg på ett par år framöver då jag skall börja jobba är tanken. Skall bli härligt att tjäna in pengar igen å bli en människa haha.
Om bara en å en halv timme så hämtas barnen på förskolan för sista dagen i år! Skall bli mysigt att vara hemma med dem så länge. Nästan en månad är de hemma då med familjen.

Skall försöka blogga lite när vi är på gran canaria. Så resan blir minnesvärd!

Idag vågar jag vara jag

Jag är inte rädd för att vara i grupp, för jag har accepterat att jag är den jag är. Är dock fortfarande nervös och orolig för nya händelser, fast nu vet jag hur man förhåller sig till människor, och de vet hur de skall förhålla sig till mig.
 Nu vågar jag ( i min grupp)prata högt , vara med, säga vad jag tycker, men BARA om jag känner att det är enkelt att prata med den personen, å jag BEHÖVER inte prata med ALLA. Å det känns ok.

Känner fortfarande att jag inte vill gå hem efter gruppen, för då är jag ensam, fast det är skönt, fast tomt bara.
Får dock mer ångest av att sitta ensam hemma, fast vara ute och inte ta hand om sig själv för att dämpa ångesten går ju inte heller i det långa loppet. Orkar inte göra någonting när jag kommer hem och är ensam.  Förstår inte vad det beror på, är det energin?  Eller är det energin som jag inte gör av med?

Märker att jag blir trött på olika sätt om jag är ute med andra eller sitter hemma själv. Det som tröttar ut mig mest är nog mycket ljud omkring mig hemma, fast då tar jag å sätter in öronproppar :D Å så vips! så har jag återfått energin :D

Märker också av att om det är tråkigt väder så sitter jag hemma och fryser och orkar inte göra någonting, behöver ha värme för att orka, eller så ser jag till att sitta i soffan med en massa filtar som jag gör nu, för annars får jag ont i kroppen och ingen energi. Usch hatar vintern å kylan. å skall man ut, ja då halkar man istället..

Blir det bättre?

Min ork är det ju inget fel på har jag märkt, så länge jag inte har problem med magen, jag har märkt att den blir kass så fort jag stressat nån dag å så mår jag dåligt ett par dagar sen blir jag som en superperson igen. jag har inte haft huvudvärk på (känns som jättelänge sist), kanske nån månad?

Jag har kommit fram till att jag behöver göra så MYCKET som  möjligt på en dag annars kraschar jag å sitter hemma och typ gråter för att jag känner mig för överstressad, å även blir jag stressad av andra människor, mest för att det inte riktigt går att prata med människor utan jag kanske bara säger ett par ord, sen vill jag vara ifred, får mest bara intrycket av att jag inte verkar vara trevlig mot andra,, fast det skall de skita i. Jag är i gruppen och jag är den jag är.
Fastän folk har högljudda påståenden i rummet bredvid. Att folk inte bara kan prata rätt ut med en, speciellt de som är minst 10 år äldre än en själv, känns bara som på dagisnivå. Lika bra att inte beblanda sig med såna människor, för då hade jag blivit helt utbränd i hjärnan av allt snicksnack bakom ryggen beteende. Jag HATAR sånt!

Jaja, var bara skönt att skriva av sig lite å påminna mig själv att jag är inte någon vara med i tjejen gänget tjej., nä fy för det.

Idag lite bättre,

Ida har allt ått lite bättre, vecka två nu på aktiviteter.
Har nu märkt hittills att uppgifterna jag får fungerar, om jag förstår dem. Men mellan oss människor är det svårare, det är svårt att ta in, svårt att lyssna, svårt att vara ''beredd'' på andra människor, svårt att förstå att andra har problem och varför de har problem, hade jag kännt dem lite mer så hade jag nog ställt tusen konstiga frågor, dock får alla tusen konstiga svar utav mig på sina frågor. Jag har kommit fram till att jag är alldeles udda.

Men som sagt är alla människor inte likandana.

Jag har i alla fall kommit fram till att ja har en mental uthållighet i att ''göra'' saker, dvs tillverka, spela spel, se mönster och att tänka strtegiskt framåt om jag skall göra något. Sådant som de flesta människor blir trötta av. Jag kan verkligen bränna på när de andra blir trötta. Tror det är för att jag blir så driven i det jag vill göra så min hjärna går på något slags lyckorus under en stund, å så får jag energi om jag klarat av något. Fast med andra människoe å samtala med dem , de som har åsikter om allt, det tröttar ut min hjärna på kanske nåra sekunder. Kanske för att jag har så himla mycket andra tankar i ''vägen''.

Jag kab nästan ibland se allting framför mig hur min hjärna är uppbygd när jag tänker. Det är lager på lager, jag måste bläddra och dra runt alla minnesbilder för att få fram det jag vill säga, det jag vill komma ihåg och mina känslor. De kommer inte alltid när man ''beställer dem'' som det kan göra för vanliga människor.

Ja hoppas dock att inte någon tycker illa om mig, för ibland kan man verkligen inte hjälpa vad man säger och verkligen inte få fram precis vad man vill säga så att alla förstår.

Det som var lite svårt idag var att komma utanför dörren. Jag stoppades av alla mina måsten, tankar, och oroligheter.. Dock släpper all oro när jag väl kommit fram till stället jag skall till.
Fast jag kände mig dock svag och lite svettig pga min migrän så jag fick ta en tablett som hjälpte under frukosten.
Igår gick jag hela dagen med migrän, orkade inte ens prata men någon, då kändes det som att huvudet skulle gå sönder, å vaknade även på natten av huvudvärken och då hade jag ont i axlarna och nacken,

Djupa tankar om diagnosen asperger

Nu skall jag klara mig på egen hand utan att barnen är med hela tiden ( är på förskolan nu)
Det är frustrerande hur mycket man tror man klarar av å så klarar man inte ens av hälften än vad man trodde.
Fast nya rutiner tar ju tid att få in. Å tiden för mig är ju som sagt inget jag kan ha koll på..
Känns som ett främmande språk det här med tid för mig. Ibland kan jag knappt fatta vad klockan är innan jag börjar verkligen tänka efter och sedan försöka tänka och räkna hur mycket klockan var för ett tag sedan och hur mycket den kommer att bli om ett tag,
När jag var mindre fick jag ett digitalt armbandsur av mina föräldrar, då kunde jag i alla fall räkna upp siffrorna höt om någon frågde om var klockan var. Innan det hade jag ett vanligt ur, då kunde ja helt plötsligt inte förstå om visarna hade gått över timmen eller om minutvisaren var halv eller hel, ibland gissade jag bara om någon frågade..
Har fortfarande samma svårigheter hehe. Fast tidsuppfattningen hade jag hoppats skulle förbättras, men det har nog bara blivit svårare.
När jag gick i skolan förstod jag inte hur länge en 10 min rast vas vs en halvtimmes. Jag följde å såg hur de andra kamraterna gjorde för jag hade som sat svårt med klockan, kunde stå å stirra på bamba/matsalsklockan efter lunchen och fööööörsöka lista ut hur lång tid jag hade kvar å ifall jag såg rätt på visarna.

Lite pinsamt att man inte kan klockan nu i vuxen ålder, men ja har lärt mig lite i minnet om hur klockan fungerar om den står på ett visst sätt, tur att det finna mobiler å det mesta är digitalt!

Ja nu blev det lite långt om klockan hehe. Tillbaka till att vara ensam på dagarna.
Orostankar just nu:
Kommer jag att orka? Just nu är det mycket nya saker å jag får utbrott här hemma å sedan slänger mig i sängen, för att orken är slut.

Kommer allt bli bättre? Jag är så van att vara mamma till mina barn, men nu skall jag helt plötsligt vara med andra människor i grupp som ja VET kommer suga musten ur mig, har nog redan gjort det. Att andra människor kan vara så intensiva i grupp, höras å synas mest. Ha bäst saker att säga, å tänka klart. Men tur att det inte baara är sådana människor där i min grupp, så jag slipper känna mig utanför. Jag är ju alltid med på allt men är minst närvarande..
Går runt som en dagdrömmare, som när det  var i skolan. samma känsla.

Har fått höra att jag har dålig självkänsla, men hallå har ju redan förklarat om hur jag växt upp, skolgången mm. Kan man byta vem man är?? Få bättre självkänsla när man är 28 liksom?
Min självkänsla kommer när jag är med barnen, men ensam så blir jag tyst och undvikande..

Hoppas det blir bättre när man kan slappna av lite mer och inte att det känns som att ingen verkar förstå vad man säger eller vill..

Första dagen avklarad!

Nu har jag äntligen varit på min grupp idag.
Idag gjorde vi kort och testade decoupage, tur att det är roliga saker man får göra i gruppen.
Dock blev det lite kaffepaus, det är ju såklart jättetrevligt med människor som pratar med en, men jag blir så trött av att sitta å lyssna på en person som jag inte ens känner och vart denne har bott och va de gjort i helgen, när jag knappt kommer ihåg själv hur jag haft det, å så känns det att man alltid får någon fråga när man kanske råkar tappa bort sig i vad den andre personen pratar om..

Jaja, jag vill ju inget illa i att gnugga mig i ögonen å titta mig runt omkring å samla tankarna när jag ''tar det lite lugnt''. Blir bara för mycket för mig första dagen men 8 olika nya ansikten att filtrera.

det som var svårast idag var att ''prata'' å att få mig förstådd, har ju tusen frågor å vill gärna ha svar på dessa. Å ofta blir det missförstånd, då jag fattar allt bokstavligt.

Jaja lite kul nu i efterhand, fast jobbigt för stunden. Hoppas på bättre tur på onsdag

Ja det här med ork igen

Min yngsta dotter har precis skolats in på förskolan. Tur att det blev samma förskola som storasyster :D
Så nu är andra inskolningsveckan avklarad!
Sedan återgår allt till vardagen för min del
Det har dock varit både jobbigt och konstigt att lämna ifrån sin bebis efter 15 månader när man har varit med varann nästan dygnet runt. Men jag vet att hon trivs bra på förskolan, å enligt fröknarna så har hon en stark vilja å tar för sig :D

Ja nu tillbaka till orken. Min mage har varit stressad och uppkörd och jag har haft huvudvärk och ont i kroppen till och från i ett par veckor, men det känns som att det lägger sig när jobbiga möten och inskolningen är avklarad. Huvudvärken har inte riktigt gett med sig(har kännt att den nääästan smyger sig på ibland), men så fort jag inte har ont eller har något att stressa upp över så mår jag faktiskt bra, och har en sån ork så jag vet inte vad!
När kom all ork egentligen??

Jag skall börja med en aktivitet nästa vecka, och har haft lite ångest fram tills nu när jag har fått prata med gruppledarna och planerat upp hur vi skall göra, så nu känns allting lugnt än så länge.
Det enda som är svårt för mig är just att det är grupper.. För det första så blir jag alltid trött av att vara i grupper, då min hjärna tar in ALLAS intryck i rummet på en å samma gång. Jag kan ju inte vara uppmärksam på alla samtidigt, det är lite svårt att förklara. Men det kan väl liknas vid att man går i spegelhallen på liseberg å får en massa speglar och andras spegelbilder mot sig. Å tänk dig att alla pratar samtidigt, ibland hinner min hjärna inte koppla att någon pratar med mig å så känner jag mig dum för kroppen hänger med utan att jag ens hunnit med..

Jaja, tur i alla fall att jag kan se fram emot att få gå i någon grupp som jag tror att jag kan passa in i.

Känner att jag kanske får mer energi av att ha någonting vettigt att göra på dagarna framöver :D

Semester och förkylning

Snart är Jimmis första (av tre) semestervecka snart slut.
Har varit lite kass med förkylning. Men nu mår jag bättre, trodde det aldrig skulle gå över. Hosta, hes och snorig uuu..
Vi har renoverat uteförrådet, (bytt plank) Det har tagit fyra dagar nu tror jag, å jag börjar snart klättra på väggarna, å Jimmi var dålig i två dagar och orkade knappt någonting, så vi har fått vara hemma det mesta för att försöka få allt klart. MYCKET jobb!!

Skall bli skönt när det är klart så barnen kan vara ute på framsidan och leka utan att det finns en massa spik å verktyg överallt.

Å sen så har man ju haft dåligt humör som vanligt, vet inte varför jag har förlorat allt tålamod med barnen. Kan ju vara så att man tagit hand om två starka viljor hela dagen medans sambon jobbat ute i friska luften.
Å just d ja.. en treåring som tjafsar emot om ALLT! Att det är broccoli hon äter å inte blomkål (fast det är blomkål)
Att hennes mage är trött-hungrig och behöver saft
Å att hon blir hysterisk om vi inte köper det hon vill ha i mataffären, fast hon ALDRIG brukar få vad hon vill ha ändå..

Inte konstigt att man blir helt slut i huvudet och nästan somnar när man ätit lunch, för det är den längsta stunden på hela dagen då man får tänka lite på sig själv å få i sig mat, å då hjälper sambon till förstås..
Å sen kom ju regnvädret med, gör inte det hela roligare. Vill ju inte ens gå ut när det regnar.

Kan bara säga att jag längtar tills båda börjar på förskolan igen så man kan tänka lite ifred utan att vara den irriterande mamman hela dagarna...

JAG ORKADE!

Min ork eller snarare min hjärnas ork var med mig idag.
Jag orkade plocka upp efter barnens frukost, tömma diskmaskinen och plocka i ordning lite grann innan jag lade Julia för att sova. Nu känns det skönt att jag kan ta det lite lugnt själv, med mellanmål och sitta lite vid datorn istället för att städa.

Tror min ork kom från igår å att den stannade kvar efter att boendestödet var hos mig igår och vi fixade stöket i mina köksskåp. Vi har nu gjort 4 skåp av 8 tror jag. (gör ett skåp i veckan)
Känns så skönt att få stöttning när man gör någonting så man vet att man gör ''rätt'' för annars blir saker inte gjort för min del om jag inte vet hur jag skall göra. Då ger jag upp, eller så försöker jag och så blir det stress och jag fastnar i röran istället. Under hela rensningen igår så kände jag flera gånger att jag ville ge upp för det var så himla mycket funderingar om vad som skulle slängas, vad som skulle stå vart, torka ur alla hyllor, vart all annan skit som inte skulle vara där, skulle få någon ny plats. Det där med någon ny plats fick jag mycket hjälp med märkte jag. För jag hade sparat de sakerna till sist, å då var jag trött och ville inte ens se på sakerna som skulle ha en ny plats.

Fick nästan lyfta mina tunga armar med min utbrända hjärna och flytta in de överblivna sakerna in i ett annat skåp där de passar bättre, men nu är det gjort! Å nu idag känns det MYCKET bättre när det blivit i ordning, jag tänker lite extra när jag tagit ut någonting att jag skall få tillbaka de på samma plats sen igen.
Det andra svåra var ju att VERKLIGEN tänka efter (ja nu var det ju kryddskåpet vi rensade) vart jag skulle ställa sakerna i skåpet, vilka saker som skall vara lättillgängliga och vilka som kunde ställas högre upp, jag stod länge och velade men när boendestödet var där så kändes det som att jag blev tvungen att verkligen hitta en lösning, å då blev det saker gjort, å det är skönt att bolla tankar under tiden man gör något, att ha en som verkligen lyssnar när man blir stressad och nästan ger upp hela tiden!

Ja jag har också känslor

Jag har också känslor, fast mina visar sig på ett annat sätt. Eller rättare sagt min hjärna tolkar känslorna på ett annat sätt

När jag blir ledsen så blir jag ofta arg
När jag blir arg så blir jag oftast ledsen eller helt tyst
När jag blir glad så blir jag rädd eller alldeles för glad

Det är svårt när man inte kan styra sina känslor, de bara kommer. Som när jag minst anar det så kan något jag tänkt på länge helt plötsligt göra så att jag gråter, eller skrattar.

Det är svårt att inte ens kunan förutspå sig själv, nr jag även har svårt att förstå andras känslor. Kan ibland säga saker som man ej bör säga, för att andra kan bli sårade. Men jag har lärt mig av nära och kära och försökt ''plugga'' vad man ej får säga. Speciellt så säger jag väl mest konstiga saker om mig själv som folk ej förstår att jag tycker nåt är hysteriskt roligt eller jobbigt.

Så som sagt, jag har känslor och tankar, men ibland får jag ej ihop det bara, å så är det!

Skall livet alltid se ut såhär?

Känns som att när man kämpar mot något så når man alltid botten. Men kämpar man inte så kommer allt på silverfat.

Hörde på radion tidigare idag om kronisk värk. Tyvärrr är jag drabbad. Har väl min huvudvärk 3,5 av 4 veckor på en månad, ibland mildare och ibland kör det på som ett race så man blir stillasittande för det är så jobbigt att gå runt och ha ont och illamående och magkatarr har jag även fått på köpet.

Typiskt när sömnen blivit bättre så blir allt annat sämre.

Jag orkar ju mer än innan vi inte fick sova, men så får jag ju huvudvärken istället, kanske för att jag gör mer.

En kvinna de intervjuade på radion sade att hon tycker det är jobbigt att det inte syns utanpå, att hon har ont. Om hon inte beklagar sig dvs.


Min aspergerdiagnos syns inte heller utanpå, och så har jag all denna huvudvärk som inte heller syns utanpå. Och jag har försökt allt! Gått ut på promenader, stretcha, Ta det lugnt, Dricka mycket vatten, Sitta i ett mörkt rum. Inget hjälper, jo huvudvärkstablett, men vem hjälper då till med illamåendet?och att jag inte kan äta på resten av dagen?

Och med framtiden vet jag inte vad längre med. Vad f*n skall jag syssla med?
Önskar att jag får hålla på med något kreativt eller få jobb, fast om jag får fel jobb så kommer jag må dåligt, jo man kan ju alltid ändra sin ''inställning'' när man träffar folk och intala sig själv att det inte är så farligt, nej inte där skon klämmer kära medmänniskor. Det är min hjärna som ställer till det, med trötthet, ilska och oförståddhet, ja men andra ser ju inte det på dig Nathalie. Nej men jag KÄNNER det, DAGLIGEN! Blir till och med trött när jag är hemma med min sambo och mina barn under en hel dag. Blir så trött å arg att jag måste stänga in mig i ett rum och vara för mig själv innan jag blir för arg och pratar om en massa konstiga händelser och blir arg på sambon för att han inte läser mina tankar typ, och att jag sparkar på papperskorgen för att den inte samarbetar!

Ja dessa utbrott är något jag skäms över, men jag måste ta reda på orsaken och det är ibland svårt, men jag har börjat att känna efter när jag känner mig nära till gråt och jag ber alla att bara vara tysta hela tiden, ja då behöver jag vara ensam.

Först mår man bra, sen kommer dippen och h*lvetet

Blir inte alla mina dagar likadana så går jag på någon slags överskottsenergi och skall göra ALLT å lite därtill. Att jag aldrig lär mig.
Blir ju såklart mer och mer stressad över att jag vill göra så mycket när jag ligger där med min hemska migrän, hade den i en vecka förra veckan för att sedan vara fri från den i 4 dagar och för att sedan komma tillbaka ännu hemskare och med ett hemskare illamående. Så jag gick och lade mig vid åtta igår. Tog mig över en timme att somna :(

Men idag känns det liiiite bättre, matlusten är fortfarande bortblåst och jag äter väl hälften än vad jag brukar göra.

Detta är något som jag hatar med mig diagnos, att vissa dagar tror jag att jag mår hur bra som helst, då skall jag gå å handla tre gånger på en dag, gå till bibblan och på samma dag gå en långpromead på en timme!!? Å SEN, dagen efter POFF, j*vla huvudvärk och illamående, Har varit fri från detta under graviditet och amningsperiod, men det känns som att det blivit värre, eller så var det såhär det var innan jag var gravid. Har väl förträngt mina attacker.

Men fortsätter det nu varannan vecka så får man väl prata med någon, Jag som hade hoppats på jobb mm. Men inser att jag inte kan gå och knapra värktabletter dagligen för att jag skall orka.

Har fått höra att jag skall slappna av och göra övningar. Det bästa knepet jag har själv är när jag får göra precis som jag vill på dagarna utan när människor är inblandade och att jag bränner sönder hjärnan för att man måste vara alert och klar  i skallen nonstop.

Tiden swishar iväg och jag har ingen aning om vart tiden tog vägen

Det är ofta på dagarna då jag har mycket att göra, så swishar tiden förbi. Speciellt då jag har energi. Som idag, fick endast amma två gånger inatt :D

Så jag är utvilad fast dock är min mage dum mot mig, då jag varit stressad i början av veckan.

Jag har ingen tidsuppfattning, om jag sitter med något att göra eller är ute på promenad så kan jag hålla på med en sak en hel dag utan att bli utmattad, (bara det är något kul å att energin finns)

Fast dock kommer min trötthet efterpå så jag håller på att försöka känna efter och ta det lugnt och försöka bryta innan jag tröttar ut mig, dvs, hålla på och storstäda, eller möblera eller pyssla i flera timmar utan avbrott för mat etc, nu för tiden så avsätter jag tid för mat, för det är viktigt för mig för att hålla energinnivån uppe :D

På tal om andra saker (helt plötsligt)

Jag och min sambo har börjat att kolla på Serien Bron, där huvudpersonen har aspergers.
Min sambo tycker att hon är rolig, och jag som själv har diagnosen, känner mig lugnare när jag får se att man kan leva ett liv utan att anda tycker man är det konstigaste man träffat. Så jobbigt att ha konstiga tankar om sig själv hela tiden,
Men det känns som att min sambo börjar förstå mig lite om hur det kan fungera att ha aspergers, och att hur man blir behandlad av andra i det verkliga livet.
Jag vågar slappna av mera med att vara mig själv med honom och att han inte biter om jag beter mig knäppt hehe.
Jag är JAG!

När energinivån är slut

Idag har jag och min boendestödjare varit ute i det verkliga livet. Jag har följt med och sett hur hon gör vid besök i butiker mm. Och så har jag fått testa att gå och handla i hennes sällskap. och gå till biblioteket. Så nu är min energinivå helt slut. Av en timme med mycket på en gång så har jag nu inte fått nåt gjort på snart tre timmar. Har värmt en paj till mig själv i micron så jag fått i mig mat.

Det är jobbigt med att ha en diagnos. Tyvärr vill jag så mycket i livet men allt stoppar mig och jag måste tyvärr acceptera det också :(

Sömnen gör mycket mer än vad man tror

Ja min yngsta dotter blir förkyld ständigt och smittad av storasyster som är på förskolan, så det blir svåra nätter med 4-6 uppvak med amning.

Man går ju runt och somnar stående nästan, så jag försöker ta det lugnt på dagarna när lilltjejen sover så jag får energin att räcka till eftermiddagen när jag skall hämta Agnes på förskolan.

Fick sovmorgon i söndags å såå mycket energi jag hade, hoppade upp ur sängen å rensade tvätt, rensade avloppet i handfatet, å körde en maskin tvätt innan frukost. Fattar inte att lite extra sömn kan göra så mycket med energin, orkade så himla mycket :D

Så jag längtar tills sömnen blir bättre å att dessa förkylningstider är över!!

Å så kom det mer snö nu igen när man var glad att det var över, hatar att gå runt å frysa ;(

Du måste socialisera dig, övning ger färdighet.

Ja att socialisera mig är ju viktigt ifrån andras perspektiv.
Dock har min hjärna svårt för att sortera bort vissa intryck, alla oförberedda händelser som sker.
Därav har jag svårt för att kolla på tv, jag minns knappt vad som händer i snabba filmer, om jag inte hör vad dom säger dvs, då kommer jag ihåg vad som sagts och kan koppla vissa delar av filmen, men oftast blir jag så trött att jag inte hänger med längre.

Liknande situationer för mig är när jag gick i skolan, jag satt oftast längst fram i klassrummet för att slippa se alla klasskompisar framför mig.
Men det hjälpte bara lite. Men när läraren stod där och pratade så hängde jag inte med alls, jag mindes bara den vita stora tavlan och vilken läxa som skulle göras(det rabblades alltid upp i slutet av lektionen mindes jag).
Det jag vill komma fram till, är att efter så många år som jag gick i skolan och ''övade'' mig på sociala situationer så fick jag alltid huvudvärk flera gånger i veckan. Varför blev inte det bättre med tiden?

Jag har ju div människor hemma hos mig nu för tiden som tycker att jag borde komma ut mer och att det blir inte lättare om jag sitter hemma ensam. Men skall jag gå runt med ständig huvudvärk och må illa resten av livet då?

Ja tyvärr så får man stå ut med detta resten av livet och en andra svåra saker som en vanlig person inte ser problem med

Snöslask och garnshopping

Alltså va slaskigt väder vi har fått idag!

Fick ställa in mammagruppen idag pga ovädret.
Så idag har jag varit hemma hela dagen tills jag fick ett ryck att jag skulle gå till garnaffären efter jag hämtat på förskolan.

Ja det är ju inte långt till garnaffären, men i detta vädret tog det kanske tre gånger så lång tid att komma fram och mina skor var så blöta att det lät som att jag gick i gyttja.

Jag hittade i alla fall ett par nya garner :D Å Agnes fick ett ark med stickers av kassörskan :D
Så gulliga folk är här ute :D

Sen så har vårat område blivit av med snöskottaren så vi får skotta utanför våra egna tomter, ja det gjorde jag innan jag gick hem, med slaskiga skor och två småbarn i vagnen, den ena sov och den andre blev väckt av min skottning.

Nu har båda barnen fullt upp med sitt och jag sitter här med en något tryckande huvudvärk. Önskar man kunde få en heldag helt ensam och få sova ut en hel natt med :D

Jaja man kommer nog längta tillbaka till detta småbarnsliv när de är större å man har för mycket fritid ..

Fastnar i tankarna

Blir ofta så för mig när jag är ensam. Tankarna, de kommer och snurrar runt i huvudet, stressen byggs upp av allt jag inte får gjort, allt som gör mig passiv.
Min asperger gör mig svag, orkeslös, och stressad. Jag VET precis vad som är fel hela tiden och jag kan inte göra något åt det. Det jobbigaste är att vara medveten om sina problem.
Att veta att jag försöker göra saker rätt och så blir det fel. Bara att få i mig mat känns som ett stort projekt för mig idag.
Får fokusera min energi på att fylla på energin. Men det är hopplöst det med.

Dessa dagar när boendestöd mm inte är hos mig så är det ingenting som fungerar, jag behöver hjälp med att prata igenom allt som skall göras, utan någon som hjälper mig så blir allt ogjort.

Usch har så svårt att planera vad jag skall göra först, och vilka saker som är viktigast. Känns som att min hjärna inte har sorterat ut dagen åt mig så jag blir passiv istället, och orkeslös.

Imorgon skall jag till mammagruppen, just nu känns det som att jag inte ens orkar åka dit, men jag gör det ändå så jag inte ångrar mig efteråt.

Jaja, blir bättre i framtiden med allt hoppas jag.