Vara omtyckt

Att vara tjej med aspergers är supersvårt.
Jag har alltid umgåtts med mycket äldre personer eller mycket yngre personer under hela uppväxten.
För jag tyckte alltid att de i min egen ålder alltid var annorlunda å att vi inte förstod varandra. Det var alltid lättare att prata med de äldre men lättare att leka med de yngre.
Kanske var så att de äldre tyckte att jag var en trevlig och artig tjej och att de yngre hade nån att lära sig av.
Men jag förstår ändå inte varför det inte fumgerade med jämngamla..

Jag blev ofta utfryst för jag imte hängde med i ''snacket''. Jag kände mig alltid annorlunda och hade dålig självkänsla i skolåldern. Ja vem får inte det om man blir utfryst och till och med slagen av vissa klasskompisar. Utan någon som helst anledning.
Jag tyckte ju såklart inte om dessa tjejer, jag tyckte att dom var konstiga och annorlunda, men de vågade mer än vad jag gjorde, men jag tror inte att någon var bättre än mig eller att jag var bättre än dom, det bara var så. Bara att acceptera läget.
Det svåraste tyckte jag, var när det var inbjudningar som skulle delas ut till kalas osv, jag blev ju inte bjuden, men förstår fortfarande inte varför det var så. Jag tyckte bara att dessa var dumma och ville inte ha något med de att göra längre.

Tänk om folk hade sagt rakt ut allt som jag gjorde ''fel'' så jag kunde veta detta.

Detta i slutändan resulterade till att jag började tröstäta, låsa in mig på mitt rum och började ha svårt för att äta vanlig mat.
Började få fobier etc.

Min självkänsla har varit låg hela livet sedan dess. Ingen (förutom lärarna såklart) talade om vad jag var duktig på, så jag försökte göra allt för att lärarna skulle tycka jag var duktig på alla prov och inlämningsuppgifter, detta var bara ytligt, för ingenting fastnade när jag gjorde dessa saker, jag plugagde ytligt och sedan efter proven så försvann allt. Som ett tillfälligt lagringsutrymme i hjärnan, som jag lånade under ett par timmar.
Men under lektionerna fick jag inte in någonting om det inte var praktiska saker vi gjorde. För jag var så upptagen med mina tankar och stöket i klassrummet att jag var helt slut efter 5 min i klassrummet.

Jag har nu i vuxen ålder svårt för komplimanger och att folk vill umgås med mig, Det känns konstigt enligt mig och jag vet ibland inte om folk verkligen tycker om en eller om det bara är för att dom måste.