Jag har känns på sista tiden att jag har varit väldigt undvikande, inte svarat på samtal och inte varit på topp i samtal med andra personer. Men jag har tyckt att det varit helt ok för min del, jag BEHÖVER inte vara social och framåt, jag behöver inte se andra människor i ögonen ute i affärerna, och jag behöver inte känna stress för att jag inte svarar i telefonen (vem har egentligen sagt att man måste vara tillgänglig dygnet runt bara för att man har en mobiltelefon??)
Så skönt att få känna att man inte kan vara som alla andra bara för att normen säger det, att man skall vara tillgänglig, trevlig, sitta i telefonen dygnet runt å prata strunt, att sjukhus ringer titt som tätt när man oftast sitter i maten eller på toa. Att de ofta lämnar meddelanden och låter irriterande för att man inte svarat på 5 sekunders ringande, att man skulle ha suttit fastklistrad vid sin mobiltelefon dygnet runt, dock var jag fastklistrad i mitt brödbakande idag och kunde omöjligt ta upp luren med mina kladdiga händer. Så är det bara!
Jag känner dock att jag har vuxit lite i min mammaroll med min dotter. Jag klarar av att ''bara vara'' när jag är med henne när vi är ute, utan att känna att jag ''syns'' som en ung mamma som har noll koll på vad jag gör.
Jag har funnit min roll med min dotter, och älskar henne som mest just nu, och vet att hon älskar mig med. Nu känner jag att mitt liv har en mening, att jag skall vara ett gott föredöme mot henne å att jag lär henne rättvisa i livet och inte vara rädd för att visa vad hon vill.
Förresten har jag nu på senare tid känt mig lite mer ''framåt''. Känns som att jag har en mening med livet som jag inte har kommit på ännu.
Jag har börjat att kolla mer på tv på dagarna och insett att andra människor som jag tycker är intressanta och roliga att lyssna på är de som är lite udda å inte de som jag förr tyckte var perfekta, de perfekta är tråkiga.
Ja så vad skall jag göra med livet då? Det dyker nog upp nångång, nåt som jag brinner för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar