Asså jag fattar inte hur normala personer klarar av allt i vardagen, sjukhustider som ändras om, långa telefonköer till diverse myndigheter, folk som tar för lång tid på sig för att hjälpa mig, eller till och med glömmer av mig, att JAG skall hålla koll på myndigheter som glömmer av mig, brukar resultera i att jag får stå utan pengar ett tag för att vissa papper ej skickats vidare som de skall.
Jag älskar att ha många bollar i luften så länge det är saker jag vet att jag kan klara av snabbt utan bekymmer, fast att ringa alla dessa telefonsamtal typ dagligen börjar snart svämma över för min hjärna.
Jag HOPPAS innerligt att mitt boendestöd kommer igång snart, jag går snart i taket av alla jobbiga känslor jag har nu för tiden, som ni kanske redan har (eller inte har )märkt är att jag är inne i en av mina stressperioder, då jag är hyper!! Jag har fixat så mycket saker de senaste dagarna att jag inte tror jag hinner planera in andra saker, jag gör allt ordentligt och direkt. Fast samtidigt har jag ju denna j*vla ilskan som bubblar inombords som gör att jag blir arg på allt som inte går min väg så jag står å svär (i min ensamhet)och slår till saker för att jag kan inte behärska mig, är bara så arg på allt hela tiden.
Min dotters humör gör ju inte heller saken bättre, då hon trotsar allt man ber henne om, att gå upp för trappan, att sluta slå på fönstrerna, att inte hälla ut precis all mat och vatten när man äter, att inte dra ner allt i golvet som hon kommer åt, att be henne sätta sig i sin stol när vi skall äta, att be henne ligga still och inte skrika och sparkas när blöjan skall bytas, att be henne att sluta knuffa på katten, att sluta springa ifrån mig, att sluta kasta lera i ansiktet, att sluta spottas, att sluta klättra upp på vardagsrumsbordet, att sluta hoppa i soffan, och att sluta klättra i soffan, att sluta slå mamma i ögonen, att sluta hoppa på min mage.
jaaa, listan kan göras lång, å sen blir hon så himla arg så fort man säger till henne, hon slänger sig på golvet å skriker å gråter å skriker LEESSEEEEENNNN!!!
MM Snacka om att vilja ha uppmärksamhet HELA tiden, å inte ens en kram får man be om utan att hon skall skrika å bli ledsen...
Sån jäkla tur att man har psykolog att gå hos, så man kan passa på att fråga saker, för jag känner mig helt främmande i allt som händer, blir att man tappar bort sig större delen av dagarna. Å att man fastnar ibland och vet inte vart man skall börja.
Jag är så oerhört tacksam att jag har fått min diagnos, att jag kan börja ''undersöka'' mig sälv och börja fundera på hur man beter sig och varför.
Tur att jag har haft energin att blogga mycket den senaste tiden i alla fall :D Så skönt att få skriva av sig, imon blir det psykologdax för min del i alla fall, det bästa stället att vara på enligt mig, för jag känner mig så befriad när jag fått prata av mig och fått en massa tips.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar