Undvikande

Jag har känns på sista tiden att jag har varit väldigt undvikande, inte svarat på samtal och inte varit på topp i samtal med andra personer. Men jag har tyckt att det varit helt ok för min del, jag BEHÖVER inte vara social och framåt, jag behöver inte se andra människor i ögonen ute i affärerna, och jag behöver inte känna stress för att jag inte svarar i telefonen (vem har egentligen sagt att man måste vara tillgänglig dygnet runt bara för att man har en mobiltelefon??)

Så skönt att få känna att man inte kan vara som alla andra bara för att normen säger det, att man skall vara tillgänglig, trevlig, sitta i telefonen dygnet runt å prata strunt, att sjukhus ringer titt som tätt när man oftast sitter i maten eller på toa. Att de ofta lämnar meddelanden och låter irriterande för att man inte svarat på 5 sekunders ringande, att man skulle ha suttit fastklistrad vid sin mobiltelefon dygnet runt, dock var jag fastklistrad i mitt brödbakande idag och kunde omöjligt ta upp luren med mina kladdiga händer. Så är det bara!

Jag känner dock att jag har vuxit lite i min mammaroll med min dotter. Jag klarar av att ''bara vara'' när jag är med henne när vi är ute, utan att känna att jag ''syns'' som en ung mamma som har noll koll på vad jag gör.
Jag har funnit min roll med min dotter, och älskar henne som mest just nu, och vet att hon älskar mig med. Nu känner jag att mitt liv har en mening, att jag skall vara ett gott föredöme mot henne å att jag lär henne rättvisa i livet och inte vara rädd för att visa vad hon vill.

Förresten har jag nu på senare tid känt mig lite mer ''framåt''. Känns som att jag har en mening med livet som jag inte har kommit på ännu.
Jag har börjat att kolla mer på tv på dagarna och insett att andra människor som jag tycker är intressanta och roliga att lyssna på är de som är lite udda å inte de som jag förr tyckte var perfekta, de perfekta är tråkiga.

Ja så vad skall jag göra med livet då? Det dyker nog upp nångång, nåt som jag brinner för.

Fullt upp

Varit så mycket möten nu för tiden. Hinner knappt vara hemma och orken räcker inte till för att städa upp efter mig. Men det känns ändå ok är jag vet att jag fixar viktiga saker just nu, då får hemmet vänta, fast det är ju en stress i sig när man vill ha det rent.

Jag hade min dotter hela dagen igår å jag fattar inte hur stökigt det kan bli på EN dag?!!

Jag fick göra storröjning igårkväll innan sambon kom hem, för det var det stökigaste jag har varit med om på länge.

Men jag hann inte med så mycket mer än att plocka upp leksaker, diska, torka av i köket och dammsuga.

Jag har en massa tvätt kvar att vika in och hämta upp kläder från torktumlaren, gärna tvätta 3-4 maskiner till så jag får bukt med tvättandet. Sedan mitt uppe i allt som bör göras så har jag säkert 3-4 telefonsamtal om dagen att ta hand om, och papper som skall in till diverse platser, sen förstår jag inte heller vart alla mina pengar tar vägen helt plötsligt heller, eller joo jag har ju åkt buss för tusan! Tror jag laddat mitt kort typ varje resa jag gjort..

Jag väntar å väntar på att ev boendestöd skall komma igång, för jag är urusel på planering, men för noggrann när jag väl sätter igång med saker och ting så det blir kaos över allt annat.

Är helt slut av allt man skall fixa å hålla på med, önskar jag hade ett jobb och BARA kunde fokusera på det, fast verkligheten ser väl inte ut så..

Jag är i alla fall oerhört tacksam att jag fått min diagnos och kan acceptera att jag inte hela tiden måste fixa allt och att det är ok att ta tid till bara mig. Innan så kunde jag springa runt här hemma och inte ens sitta ner 5 min för jag hade så mkt för mig om måste fixas hela tiden, men nu så tar jag mig gärna en timme till att bara vara och göra roliga saker för mig själv, jag intalar mig själv att jag förtjänar det :D

Bara se till att hålla tiden så man inte sitter mer än en timme (jag gillar att jag har koll på saker och ting och att det funkar) Man blir verkligen lite ''uppladdad'' av att ta en timme för sig själv mitt på dagen.

Sen har jag försökt stressa ner när jag inte har möten på dagarna och inte ha för mycket saker planerat på mina hemmadagar. Min psykolog sa att jag skulle göra en sak i taget/en sak om dagen av de tråkiga sakerna (eller de som tar tid för mig), dvs tvätta fönster en dag, städa köket en dag, för annars gör jag allt  på en gång tills jag är helt slut. Hoppas bara jag kan hålla på mina nya ''regler''' hehe. Jättesvårt att låta bli..

När man måste tänka om

Asså jag fattar inte hur normala personer klarar av allt i vardagen, sjukhustider som ändras om, långa telefonköer till diverse myndigheter, folk som tar för lång tid på sig för att hjälpa mig, eller till och med glömmer av mig, att JAG skall hålla koll på myndigheter som glömmer av mig, brukar resultera i att jag får stå utan pengar ett tag för att vissa papper ej skickats vidare som de skall.

Jag älskar att ha många bollar i luften så länge det är saker jag vet att jag kan klara av snabbt utan bekymmer, fast att ringa alla dessa telefonsamtal typ dagligen börjar snart svämma över för min hjärna.
Jag HOPPAS innerligt att mitt boendestöd kommer igång snart, jag går snart i taket av alla jobbiga känslor jag har nu för tiden, som ni kanske redan har (eller inte har )märkt är att jag är inne i en av mina stressperioder, då jag är hyper!! Jag har fixat så mycket saker de senaste dagarna att jag inte tror jag hinner planera in andra saker, jag gör allt ordentligt och direkt. Fast samtidigt har jag ju denna j*vla ilskan som bubblar inombords som gör att jag blir arg på allt som inte går min väg så jag står å svär (i min ensamhet)och slår till saker för att jag kan inte behärska mig, är bara så arg på allt hela tiden.

Min dotters humör gör ju inte heller saken bättre, då hon trotsar allt man ber henne om, att gå upp för trappan, att sluta slå på fönstrerna, att inte hälla ut precis all mat och vatten när man äter, att inte dra ner allt i golvet som hon kommer åt, att be henne sätta sig i sin stol när vi skall äta, att be henne ligga still och inte skrika och sparkas när blöjan skall bytas, att be henne att sluta knuffa på katten, att sluta springa ifrån mig, att sluta kasta lera i ansiktet, att sluta spottas, att sluta klättra upp på vardagsrumsbordet, att sluta hoppa i soffan, och att sluta klättra i soffan, att sluta slå mamma i ögonen, att sluta hoppa på min mage.
jaaa, listan kan göras lång, å sen blir hon så himla arg så fort man säger till henne, hon slänger sig på golvet å skriker å gråter å skriker LEESSEEEEENNNN!!!
MM Snacka om att vilja ha uppmärksamhet HELA tiden, å inte ens en kram får man be om utan att hon skall skrika å bli ledsen...


Sån jäkla tur att man har psykolog att gå hos, så man kan passa på att fråga saker, för jag känner mig helt främmande i allt som händer, blir att man tappar bort sig större delen av dagarna. Å att man fastnar ibland och vet inte vart man skall börja.
Jag är så oerhört tacksam att jag har fått min diagnos, att jag kan börja ''undersöka'' mig sälv och börja fundera på hur man beter sig och varför.

Tur att jag har haft energin att blogga mycket den senaste tiden i alla fall :D Så skönt att få skriva av sig, imon blir det psykologdax för min del i alla fall, det bästa stället att vara på enligt mig, för jag känner mig så befriad när jag fått prata av mig  och fått en massa tips.

Att ständigt känna sig utmattad

När man har asperger så blir man så lätt utmattad av vanliga saker.
Enligt psykologen så blir normala personers batteri uppladdade av sociala situationer medans jag som har asperger blir helt urladdad av det sociala.
Men det är inte bara det sociala som drar energi, för mig tar det mesta energi t ex:

• Planering!! Dvs, hur när och var man skall göra saker, när skall jag städa upp efter mig, hur skall jag åka bussen, vart skall jag sitta etc. Försöka planera och försöka få en helhetsbild av vad som kommer hända under dagen
• När jag är bland människor så försvinner jag in i en dimma och blir helt slut på en gång och glömmer av vad som har hänt, för jag varit så fokuserad på att försöka vara ''vaken''

• Försöka hela tiden vara normal inte stå och välja vilken frukt jag skall köpa i mataffären i en halvtimme, inte stanna upp mitt på gatan för att försöka skriva klart ett sms, inte stiga upp från bussätet innan bussen stannat, inte gå alldeles för fort så jag nästan springer fram, inte svara på frågor, inte har något att tillägga i ett samtal.
• Kan bli irriterad pga att det är ostädat i mitt pysselrum(har varit irriterad på det i tre år nu). Blir irriterad och arg för att folk inte förstår mig eller att de inte kan skynda sig i kön i mataffären etc eller om de tar hela trottoraren när man  går bakom
• Att hela tiden glömma av hur lång tid saker och ting tar, hur lång tid man skall laga mat, hur lång tid min dotter kan sitta still. Blir ofta att jag skjuter upp saker för jag vet inte att man måste göra saker inom en viss tid. Om jag skall iväg någonstans så är jag gärna där en timme innan, så jag vet att jag kommer i tid. Det är oerhört frustrerande att man inte kan planera ''rätt'', jag vill ju att allt skall bli gjord på rätt sätt annars kan man strunta i att göra saker...

Jag klarar ju av att åka buss och gå i affärer mm, men så kan jag vara slut i flera dagar pga av alla intryck, det kan då vara svårt att göra flera saker på en vecka, inte så att jag har bättre saker för mig utan det är så att jag bara vill hem och sitta i soffan och vila flera dagar och ''rensa hjärnan''.
Har vi haft besök eller varit borta så kan jag ha svårt att sova på nätterna för jag får mardrömmar och kan ej greppa verkligheten när jag vaknar, tar en kvart innan jag förstår att jag är vaken och vilken dag det är.