Apatisk men ändå alla känslor på en och samma gång

Funderar starkt på att skriva en bok om mitt liv och om alla (ursäkta uttrycket) idioter jag har stött på.

Senaste läkaren jag träffade på psykiatrin undrar hur jag kan stå här idag å hur jag klarat mig.
För hade jag inte varit så stark som jag är så hade nog jag gett upp för länge sedan.

Men livet består av motgångar. Anpassningsmotgångar där andra skall bestämma livet åt en, man är annorlunda, man behandlas som ett barn fast man är 29 år å har två barn.

Är man annorlunda så TÄR det på andra människor. De klarar inte av att bryta mot mot normen. De ser allt så jävla fyrkantigt.
Fast då kommer jag som ser allt utanför den jäkla fyrkanten. Jag som aldrig passar in. Jag som är stark som klarar av pissmotgångar som andra bryter helt ihop utav.
Jag står här stark med mina två barn. Som jag i princip har fått ta hand om själv, har ingen släkt eller vänner som jag kan be ta åt sig ansvaret för dem. För där finns ingen. Min sambo ställer upp på allt jag inte klarar av. För vissa dagar blir jag influensasjuk i hela kroppen (då oftast om jag varit i en tuff period) å klarar inte ens av att gå till affären, fast då går jag ändå med för att sedan knappt kunna orka äta mat å vara med barnen. Så jag sitter i soffan med dubbla filtar å fryser å känner mig sjuk hela eftermiddagen sitter jag där tills kvällen kommer å barnen skall nattas. Då går jag med å gör rutinerna för barnen. Sambon frågar om jag behöver hjälp. Jag svarar ej å så tar han ändå över för jag är inte där längre mentalt. Mitt medvetande vilar å min hjärna tänker på allt svek från människor. Tänker på nästa steg jag skall ta. Vem skall jag prata med? Vem kan göra någon skillnad? Vem orkar lyssna?

Känns som att varje överkörd del av mig som jag försökt bygga upp i hopp om att jag skall få göra det jag vill göra. Bara gör att jag faller djupare. Jag kan inte tänka längre. Jag kommer ingen vart. Andra hjälper mig med lösningar, för jag har dock inga lösningar kvar.

Hoppas verkligen på hjälp nu. För jag orksr inte bli sviken igen och att andra folk tar bort det sista som är kvar av mig

Så dåligt

Jag är så fokuserad på att skaffa jobb. Vill inget annat just nu. Vem tusan vill sitta hemma i 7 år utan jobb?

Habiliteringen ber mig att inte vara så fokuserad på att skaffa jobb. Utan ta det lugnt å fokusera på barnen å matlagning mm. Då jag kommer att få boendestöd till hösten så anser de att det är min heltid.

Men nu är jag ju inte sjukskriven. Jag har mitt aktivitetsstöd å då vill jag ju såklart hs jobb också. Vet snart inte vad folk tror om en. Man kan ju inte få pengar av att bara sitta hemma. Blir ju bara mer sjuk i huvudet av att sitta ensam hela dagarna hemma. Vill ej bli som min pappa som satt å hatade allt å alla å som bara satt hemma instängd i sitt rum hela dagarna.

Jag klättrar på väggarna för jag är så rastlös i huvudet. Det kommer jag ihåg från när jag jobbade, det var skönt att få göra något och sedan få komma hem med gott samvete.
I stället för att sitta hemma å vänta ut tiden.

Idag har jag pratat med arbetsförmedlingen å hoppas att allt löser sig.

Ångest. Skaoar man det själv eller är det andrs människor som slapar de

Fick höra idag att jag har mycket ångest.. Det tycker andra är därför jag inte skall skaffa jobb för att '' döva'' min ångest.
Har inte mer ångest än vanligt. Utan allt blir bara för mycket för mig att smälta.

Önskar att jag hade en person hos mig som kunde göra någon skillnad.

Hatar att folk bara ser min diagnos å inte mig

När man känner sig riktigt värdelös

En personal som jobbar på den arbetsmarknadspolitiskak progrmmet som jag går på har varit sjukskriven ett tag, två tre månader.

Jag var lovad en praktikplats utav denne, jag har gått varje vecka och frågat efter henne, eller om de hört något om praktiken.

Praktiken blev ej av, trots att denne person  med en annan person lovade mig att de intw ville skicka ut mig i praktik om det ej leder till något jobb i slutändan. Denne personen brydde sig mycket om mig å jag kände att det var lätt att prata med henne,. men nu FÅR jag inte prata med henne, fast hon befinner sig på plats, denne ber mig att prata med den nya personalen som haon har bett att ta över mina ärenden..

Jag sa att jag hade försökt prata med den nya men att hon inte lyssnar och som i sin tur skickat mig vidare till en tredje person som är ''expert'' på praktikplatser.

Men jag sa att jag inte kan prata med de nya för att de inte lyssnar och har tryckt ner mig och gjort mig till en värdelös människa som ingen vill lyssna på. För nu har de inte resusrerna längre, å nu kan de inte lova mig saker längre. För nu har de fått direktiv ovanifrån att de inte kan specialbehandla en enda person utan att de har 45 fler personer som ringer och vill ha hjälp å de inte har tids att svara på alla de 45 personers frågor,

Jo nu tillbaka till vad som hände idag,. denne personalen jag har försökt att dra i de senaste månaderna är nu tillbaka å har lagt av med mitt ärende, hon får inte prata med mig. Men då bröt jag ihop å sa att ''FÅR jag inte ens prata med dig?'' Jag har mått så dåligt å så kan du inte ens prata med mig å så gick jag iväg och började gråta för jag hade väntat hela helgen för att få prata med henne, så jag undrar varför man ens jobbar utan att ''få'' jobba med andra människor, då borde det väl vara en till extra människa på plats.

JAja jag fick i alla fall ''prata ut'' med henne, fast det kändes ännu värre, för hon kunde inte hålla med eller ens stötta mig i någonting som jag pratad om, utan refererade till sig själv om hur hon sptressade själv ett tag, sedan stack jag hem efter ett tag.

Hon sa även att de jobbat fel med mig förut. Så nu står jag här och tycker att allt är fel, min personal från habiliteringen tycker även hon att jag behöver med stöttning, men det finns inga resurser .

Så nu bestäms beslut ovanför mitt huvud, JAG har ingenting att säga till om utab om vad som beslutats på deras möten, sedan får jag glatt skriva på eller gå någon annanstans!

Jobb jobb jobb

Ingen tror att jag orkar, jag VILL orka, försäkringskassan anser mig 100 % arbetsför trots att det inte är så.
Habiliteringen och psykiatrin anser att jag klarar max en deltidstjänst, aldrig mer än halvtid.
Kommer aldrig att kunna tjäna en normal lön.
Jag sade det till habiliteringen att jag snart söker jobb på egen hand då jag inte vill vara hemma längre, men fick mig tillsägelsen att jag skall ta hand om mig själv först.

Andra som har hand om mig säger att jag skall bromsa ner mitt tempo å gå på olika kurser, träna på att träffa andra människor , testa en praktik på en timme i veckan, som jag fick så efter j*vla mycket kämpande få upp till 2 timmar i veckan, känner mig som världens värdelösaste människa, kommer aldrig att ha ett riktigt liv.

Psykiatrin sade till och med till mig att aldrig skaffa barn innan jag ''mådde bättre'', nja en autism diagnos kan man aldrig ta bort, å dessutom att skaffa mina två döttrar är det bästa som hänt mig! Jag har äntligen nåt att leva för, att ta hand om, att kämpa för.
För vem vet hur livet hade sett ut om jag inte hade dem att kämpa för, då hade jag nog slutat att kämpa för länge sedan.

Men nu skall jag kämpa på på egen hand med det här med jobb, för de som vill hjälpa mig har inte de resusrerna längre att hjälpa mig.

Hur f*n tänker man när man skriver in jukskrivna människor i ett program å efter ett år vill de att de inte skall utvecklas och komma vidare i livet?
Jag går väl ändå på specialstället för en anledning,. blir så spytrött på alla just nu! Å när jag är sån här, så går jag all in! Som jag alltid gör, å då får de allt passa sig för vad de säger till mig!

Punkt*!