Att hela tiden anklaga sig själv

Att ha autism diagnos , går ej att bota finns hjärnscanningar som visar att nt människors hjärna inte växer så som autistiske hjärnan. Att det finns olika människor inom autismspektrumet, de som har hjälp av bilder, de som ser strukturer och uppformningen av saker, de som har lätt för mönster, matte, de som ej har förmågan att prata.

Jag har en lite blandning av vissa saker, se bilder, dvs mest ord för mig i hjärnan, å då får jag en uppbyggnad av lager på lager av ord och människor som sagt div saker eller har haft vissa kläder på sig, där finns också mönster med i bilden, då jag lagrar på ett visst sätt i min hjärna, fast jag har svårt (kan dock prata) för att få fram meningar och ord eftersom jag måste gå och bläddra där i min databas efter bilder och ord som hör ihop., då blir det svårt att prata med andra människor för de ofta förväntar sig att man uppför sig på ett sätt som de är vana vid, är de inte vana vid att någon inte tittar på dem eller rent ut sagt stirrar för att ej tappa förtroendet hos personen, ja DÅ blir den personen påverkad och tror att jag vill den nåt illa. 

Jjaja nu till rubriken. 

Jag har haft så himla många tankar om hur jag mår och varför jag ej klarar av vissa saker. 

Jag hatar att jag inte kan bli pigg av att träffa andra människor, vad ger de mig liksom?

Jag tycker det är så otroligt jobbigt att jag VILL så himla mycket fast då blir jag sittandes i nån stol eller i soffan (på senare tid i soffan)

Att jag blir trött av att ens tänka på framtiden. 

Jag tycker att när jag inte klarar av att prestera, att jag tycker jag är lat, att jag tycker att jag inte är så bra som alla andra.

Å när jag inte orkar å försöker köra på i samma tempo hela dagarna att jag stupar å hamnar i någon slags dimma, då bir jag stressad å tycker; Är det ens lönt att leva såhär. 

Vanliga människor kan duscha, hälla upp kaffe utan att det tar en massa energi, å när min energi tar slut för att ens hälla upp kaffe, då blir man anklagad som galen eller knäpp. Så det har jag nog inte ens sagt till någon, varför skall jag vara så klar i huvudet om jag ej klarar av andra saker. 

Jag är klok, kvicktänkt och enormt snäll.

Vill alltid alla andra väl före mig själv. 

Kunde inte ens sjukskriva mig för att någon annan skulle ta illa upp. Hur sjukt är det egentligen?

Jag skiter i hur jag mår sålänge alla andra mår bra å jag inte är ivägen för dem.

Fast så kan jag inte ha det , ja nu står jag ju här med det värsta tänkbara jobbigaste situationen och må dåligt situationen jag någonsin befunnit mig i 

Att ha ångest från barndomen, och pedofilmagister

Kommer ihåg så väl. Jag sitter 7 år i klassrumet mellan de två bråkigaste killarna, jag var en av de lugnare tjejerna. Redan då kom min ångest. Ticsen, blinkade hårt och gjorde pruttljud med munnen, blev utslängd om  jag fortsattte för hela klassen skrattade, fick sitta 2-5 min utanför och skämmas, sedan komma in om jag slutade.

Min stress fanns där redan då. Blev lite påminnd om att ha tics i sociala miljöer då jag igår inte kunde sluta rycka min näsa, bita mig i tungan och blinka jättehårt, tänkte för mig själv att ja just de ticsen hade jag glömt av att jag haft, har ju inte behövt dölja dessa hemma då ingen hemma bryr sig. Fast i miljöer där andra människor finns, så blir det jättejobbigt, ville bara gå därifrån men tänker ''att jag står ut''

Fattar inte hur jag bara ''stått ut'' med allt hela livet, mest pga att jag inte hade någon att prata med. Tänkte att det jag sade inte betydde så mycket. Samma sak idag, har svårt att förstå att allt man säger BETYDER någonting.
Därför har jag alltid som nu, skrivit! Känns som att min hjärna fungerar så, att skriva funkar, men att tala om problemen funkar inte. Det går bara inte ut och kommer ut rätt formulerat, jag blir så låst i vad jag skall säga att det istället blir en stor trasselboll!

Gör det ju inte bättre heller att jag  i min uppväxt hade en lärare som var pedofil, han bad alla barnen i klassen att krama honom med bamsekramar innan vi fick gå in i klassrummet, sedan hade vi ''puss och snusk-lektioner'' 7 år gamla!!
Då visades det porrfilm på lektionerna, å så kom jag ihåg hur läraren frågade en av eleverna hur man kn'llade, Då gick en kille fram å visade med fingrarna hur det fungerade.
Jag kommer ven ihåg att läraren var väldigt intresserad av mig. Jag var hans favoritelev sade han, å han gick ofta runt å bar på mig på skolgården. Kommer ihåg första skoldagen, åå sade magistern; här kommer ju madicken, (för jag hade hår som henne)

Usch att man inte kommer ihåg hur livet var då man var barn, hade varit så mycket enklare om man kunde vara där och hjälpa sig själv

Orkar inte, usch för försäkringskassan å nu skiter jag i alla som tror att de jobbar så bra som de gör, känner för att anmäla allihop!

Ville ha ett intyg från min kurator för att kunna påverka försäkringskassans beslut om nekad aktivitetsersättning, detta tyckte även läkaren att man skulle göra,, men nix, hon säger att hon inte har något mer att tillägga än vad som redan har skickats in, jahopp! Jag vill verkligen byta kurator och läkare nu.
Min läkare som fixade sjukintyget sa att hon gjorde så gott som hon kunde med hjälp av gamla intyg, MEN ingenting om hur jag mår i dagsläget, de går heeeelt efter gamla intyg som togs i början av 2015, hur dumt får det bli!!

Jag är rasande! Jag går å kämpar på en kurs med andra mäniskor i hopp om att få komma ut i arbete och praktik, Å UNDER denna kursen varade så satt jag mest och lyssnade(försökte hänga med) och sedan svara på följdfrågor. Denna period var stressig redan som den var, dvs att vara bland andra människor och få in information, kan ingen ta intyg från den perioden, när för ingen bryr sig om hur jag mått det senaste. Allt är bara skit, å sedan att försäkringskassan skall gå efter en läkares skrift om att hon i sin tur har läst i gamla papper från 2015 att jag ''har något att jobba vidare på'' i fortsatt rehabilitering till arbete!

Men vad tusan betyder det???!! Jo detta skall jag förklara, jag gick 9 tillfällen till ett ställe som utredde mig så jag fick min diagnos, 9 tillfällen! Varav ETT av dessa tillfällena så hjälpte jag en annan kursdeltagare hur man skulle skala en mango, ja det var det! Å det tyckte de som gjorde min utredning att jag vågade prata med en person och vara delaktig i en aktivitet!!??

DETTA uttalandet har gjort så att försäkringskassan avskrivit min ansökan om fortsatt aktivitetsersättning, så nu måste jag gå till arbetsförmedlingen.

MEn jag tycker att det är så jädrans orättvist, att jag har kämpat, å kämpat å kämpat, försökt skaffa vänner, försökt leva ett normalt liv med praktik och försökt ORKA. Men allt blev pannkaka, jag försöker så himla mycket men jag faller bara djupare, hoppas verkligen att någon hjälper mig nu, om jag ej klarar av en praktik, då har jag ingenting att förlita mig på. Ingen inkomst om jag ej aktivt tröttar ut mig innan jag ens blivit ''REHABILITERAD''. Jo för efter jag fick min diagnos, gick jag kort hos en psykolog, sedan blev jag utskriven å fick en kurator, HON har ej hjälpt mig i någon rehabilitering, hon har endast hållt i trådar å sett till att jag haft något att göra. HON kan ej göra någonting som inte läkaren kunde hjälpa mig med, så nu står jag här.

Försäkringskassan har sagt sitt, läkaren har väl kopierat sitt och min kurator har gissat sitt!