Ibland är det bara att acceptera att det är så.

Jag har ofta svårt att släppa drömmar och tankar. 

Drömmar om att få vara normal och ha ett jobb och normala bekymmer.

Men tyvärr ser inte livet för mig ut så, jag kommer alltid att behöva stöttning i ALLT jag gör. För det mesta tar emot och blir svårt och utmattande för mig, å kommer det någon som säger att jag inte gjort allt jag kunnat så säger det bara pang, då vänder jag i humöret, antingen blir jag ledsen eller så blir jag arg. Jag vet inte hur jag skall bete mig, oftast blir jag arg.

Men ibland kan andra saker som bekymrar andra människor inte bekymra mig alls, t ex att de haft en jobbig dag(kan ej föreställa mig vad en jobbig dag betyder), typ att det varit mycket att göra på jobbet,, nja det tycker jag verkar roligt att ha så mycket för sig att man inte hinner vila eller ta rast :D 

Var hellre hemma en hel dag med två barn som skriker om vartannat å ifall den ena somnar så kastar den andra runt leksaker och väcker det sovande barnet, sedan har man kommit in i en ond cirkel, å att själv få i sig mat är inget att tala om, å sen kommer sambon hem och säger att det varit jobbigt på jobbet å att han blir stressad av att han ej har hunnit kollat på tv på kvällen, nja jag sitter just nu här å vaggar en barnvagn ed en skrikande bebis med foten och har inte ens hunnit ta mig till köket på de snart två timmar vi har varit hemma, hon är inte hungrig, hon vill inte leka, hon vill bara vråååla just nu, hon passar nog på när man är ensam hemma. typiskt

PAUS...

Nu har det gått en och en halvtimme sedan jag satt vid datorn å bloggade.

Resultat: En skrikande Julia fick sättas i bärselen medans mamma gick runt och svor när hon plockade upp leksaker på golvet och satte igång middagen samtidigt som robotdammsugaren härjade runt, å såklart radion på högsta volym för att ingen skulle höra mitt gnällande.

Sedan när maten var klar så hade Julia somnat i bärselen så jag kunde lägga ner henne i vagnen så hon kunde sova en kvart så jag fick äta upp maten i alla fall.

Sedan har vi umgåtts å ammat å haft set kul så att Julia nästan fick fram ett riktigt skratt, fast nu gav jag upp kampen med skrattet för ett tag, nu sitter hon i sin gåstol å ropar på mig, Hon klarar inte en stund själv nu för tiden, roligare att vara i mammas famn..