Yrsel och ont :( Buhu

Är det inte ryggen som krånglar eller huvudvärk, ja då kommer det en sträckning i skuldran och stark yrsel.
Tror jag legat konstigt och sovit de senaste nätterna, har sovit oroligt då verkligheten kommit tillbaka efter Jimmis semester, nu får jag tackla vardagen för det mesta själv och såklart dyker problem efter problem upp i samband med detta.

Men som sagt en konstig sträckning i högra axeln/skuldran och jobbig yrsel som varit under hela dagen.
Tror att kanske yrseln är pga brist på sömn och stress, det är mest jobbigt då jag skall ta hand om Julia med under dagarna ibland när jag skall plocka upp henne så snurrar det, typ som att jag domnar bort lite i synen och tänkandet.
Hoppas detta är övergående.

Imorgon skall jag träffa min mammagrupp igen, så härligt. Längtar till att få komma iväg på nåt varje vecka och bara få prata bebis.

Mitt boendestöd och jag skall ta tag i smakportionerna med Julia nu denna veckan, så snabbt tiden går, vill bara att hon förblir min lilla bebis...

Helgens dop

Vi har varit på dop idag hos nära vänner
Jag var inställd på att jag skulle klara detta utan problem, mina sociala spärrar har börjat att släppa, dvs att jag har haft svårt att prata med främmande människor.
Men så fort det är mer än 2 personer som jag skall lyssna på samtidigt så blit jag helt slut i huvudet.

Vi skulle in i församlingshemmet direkt efter kyrkdopet å jag fick sätta mig ner å vila för jag var svimfärdig. Hade ju gått i tre affärer innan vi väl hade kommit fram till själva dopet å även ammat två ggr innan.

Så när vi väl fått satt oss ner och få i oss mat så kunde jag knappt fokusera ens på maten, jag slängde i mig maten för jag var utsvulten mest. Kommer nog inte ens ihåg hur en enda människa såg ut.
När jag känner mig så ofokuserad så känns det som att min kropp har "lämnat" mig å att jag får se vad min kropp gör genom mina ögon. Känner mig helt bortdomnad.

Å huvudvärken är ju såklart snart tillbaka.
Enda gången jag kan bli återfokuserad är när jag får gå på toaletten tyst och lugnt,fri från alla oljud å får se mig själv i spegeln å få tillbaka fokuset när jag får se mig själv. Jag känner mig alltid som en  annan person än vad jag ser ut som. Så jag måste tänka till min spegelbild att: det här är jag, så ser du ut Nathalie, såhär ser andra dig, dags att vara fokuserad.
Det är svårt till och med att fokusera sig på sin egna spegelbild, ännu svårare att fokusera sig på andra..

Väntar bara på dagens huvudvärk som håller på att smyga sig på. Suck..

Jag önskar att det hade synts utanpå

När man lever med en diagnos så är det svårt. Allt är bara svårt. Tänk om en vanlig människa hade fått låna min hjärna under en dag (eller testa en timme)
Jag tror att personen hade blivit tokig av alla tankar och igenomtänkande man som aspergare måste göra under en hel dag. Måste tänka på hur man trycker på datortangenter, hur man håller tandborsten när man borstar tänderna och i vilken ordning man borstar i. Man har så mycket tankar att man blir helt matt.
Å att man har en tvååring som skriker (pratar) hela dagarna gör att man inte får mer annat gjort än att låta denne bli nöjd för dagen typ. Sen efter hon lagt sig så orkar man INGENTING.
Ja som sagt om det hade setts utanpå hur man har det så hade det varit lättare för folk att förstå. Istället har jag nu på senare tid sagt till alla som jag pratar med(förskola, boendestöd, sambo etc) om hur allt känns för mig. Hur det känns när jag får en uppgift, hur det känns när jag har huvudvärk och vad som utlöser den, varför jag ibland kan dammsuga golvet 2 ggr på en dag å ändå inte lyckats tömma diskmaskinen. Så det är bra för omgivningen att få veta hur jag tänker, ibland vet jag själv inte varför jag gör som jag gör.
En daglig kamp som jag kommer klara galant en dag. :)

Stress

När jag blir stressad fungerar ingenting alls.
Jag sätter på kaffebryggaren utan vatten i å lägger osten i brödlådan.
Min hjärna slutar helt enkelt att fungera på mina dagliga rutiner.
Sen tappar jag allt tålamod och lever som i en dimma...
Men som sagt. Bara barnen får de de behöver så är jag nöjd. Hoppas att allt löser sig.

Ibland är det bara att acceptera att det är så.

Jag har ofta svårt att släppa drömmar och tankar. 

Drömmar om att få vara normal och ha ett jobb och normala bekymmer.

Men tyvärr ser inte livet för mig ut så, jag kommer alltid att behöva stöttning i ALLT jag gör. För det mesta tar emot och blir svårt och utmattande för mig, å kommer det någon som säger att jag inte gjort allt jag kunnat så säger det bara pang, då vänder jag i humöret, antingen blir jag ledsen eller så blir jag arg. Jag vet inte hur jag skall bete mig, oftast blir jag arg.

Men ibland kan andra saker som bekymrar andra människor inte bekymra mig alls, t ex att de haft en jobbig dag(kan ej föreställa mig vad en jobbig dag betyder), typ att det varit mycket att göra på jobbet,, nja det tycker jag verkar roligt att ha så mycket för sig att man inte hinner vila eller ta rast :D 

Var hellre hemma en hel dag med två barn som skriker om vartannat å ifall den ena somnar så kastar den andra runt leksaker och väcker det sovande barnet, sedan har man kommit in i en ond cirkel, å att själv få i sig mat är inget att tala om, å sen kommer sambon hem och säger att det varit jobbigt på jobbet å att han blir stressad av att han ej har hunnit kollat på tv på kvällen, nja jag sitter just nu här å vaggar en barnvagn ed en skrikande bebis med foten och har inte ens hunnit ta mig till köket på de snart två timmar vi har varit hemma, hon är inte hungrig, hon vill inte leka, hon vill bara vråååla just nu, hon passar nog på när man är ensam hemma. typiskt

PAUS...

Nu har det gått en och en halvtimme sedan jag satt vid datorn å bloggade.

Resultat: En skrikande Julia fick sättas i bärselen medans mamma gick runt och svor när hon plockade upp leksaker på golvet och satte igång middagen samtidigt som robotdammsugaren härjade runt, å såklart radion på högsta volym för att ingen skulle höra mitt gnällande.

Sedan när maten var klar så hade Julia somnat i bärselen så jag kunde lägga ner henne i vagnen så hon kunde sova en kvart så jag fick äta upp maten i alla fall.

Sedan har vi umgåtts å ammat å haft set kul så att Julia nästan fick fram ett riktigt skratt, fast nu gav jag upp kampen med skrattet för ett tag, nu sitter hon i sin gåstol å ropar på mig, Hon klarar inte en stund själv nu för tiden, roligare att vara i mammas famn..

Att vara udda

Det är svårt för andra att se att man är annorlunda.. Jag försöker ubdvika sociala situationer oftast för att alla samtal jag har med andra slutar oftast med missförstånd. Oftast förstår inte jag vad personen ens menar eller så förstår de ej mig. Så då blir jag stressad och arg och oftast arg på mig själv för att allt bara blev fel. Tur att man då har folk i sin närhet som kan hjälpa mig att förstå vad som gick fel eller vad personen menade, fast ibland förstår jag ändå inte när folk förklarar, då får vi komma fram till en annan lösning till att förklara för mig vad som gick fel, å då till slut trillar poletten ner, Aha! Jag som gick och undrade!

Oftast handlar det om missförstånd att personen inte förstått vad jag menat, å så försöker jag förklara mig och till slut ger jag upp för personen förstår ändå inte vad jag menar, då får min sambo oftast hjälpa till att reda ut saker, hjälper han mig inte med det så kan jag gå och grubbla hur länge som helst å då undrar han vad som står på att jag verkar ''konstig''.

Det är väl lätt för andra som ligger på samma tankenivå hela tiden att stå och prata om ditten och datten, men om jag helt plötsligt lägger in ett ord så snurrar hela världen runt ett varv känns det som haha.

Ja på tal om udda. Lite kul när man står och diskuterar om vad som är fint och inte fint, t ex kläder konst. Jag dras alltid till de konstigaste sakerna och mönstrerna för jag mår bra i själen om jag går runt hemma med illrött läppstift, När jag färgar håret så måste det vara det svartaste svart eller det rödaste rött. När jag klär mina barn så får det inte vara tomt på mönster, det måste vara färgglatt, för då mår jag bra! Kan till och med bli nedstämd om de ej har lite barnsliga kläder på sig. Det måste kännas rätt :D

Nu vaknade Julia, bloggar nog mer imorgon!!

Att verka dum eller smart

När man har aspergers så är ju självfallet att man upplevs annorlunda mot vanliga människor. Enligt mig själv så tycker jag mig alltid tänka rätt fast det blir alltid fel å jag får höra att nu tänker du fel nathalie. Nja slutsatsen böir oftast densamma fast jag tänker på ett annat sätt.
T ex matematik. Jag vet ej hur andra tänker i sitt huvud. Men om jag skall räkna olika tal t ex 100-72 då ser jag en etta å en massa nollor som flyter runt å sjuan å tvåan flyter runt å sätter sig å drar i ettan å nollorna så dyker en åtta upp å drar iväg nollorna å tvåan sen letar jag reda på ettan(som jag kommer ihåg som en tia) å sjuan så ser jag att tian (med hjälp av räkning på fingrarna) är 3 nummer högre än sjuan.
Då får jag fram 32. Men så stämmer det inte för man måste dra av en extra siffra för man har redan dragit lite i tian innan. Så då blir svaret 22.

Ja tänk om jag hade fått skriva hur jag tänkte på matteproven... Jag valde ibland vid såna uppgifter att bara skriva svaren. Fast min lärare ville ändå veta hur jag tänkte. Men jag sa bara att jag vet inte..

Inskolning förskola

Nu har veckan med inskolning börjat.
Agnes tar för sig mer och mer för varje dag som går.
Jag har tagit hand om inskolningen och Jimmi varit hemma med Julia (2timmar tis-ons)
Men nu imorgon skall han tillbaka till jobbet å jag skall försöka klara av resten av inskolningen denna vecka. Skall ändå bli spännande att se hur allt funkar med två barn att hålla reda på.
Men tur att man är på rätt ställe där de skall lära känna Agnes å hennes busigheter. Nu börjar hon ta för sig mera och visa både bra och dåliga sidor, känns ibland som att det är jag som förälder som uppfostrat henne fel när hon visar fel sidor, eller så känns det kanske så bara för att det är ens egna barn..

Det jobbigaste med att komma iväg med två barn är inte just det att ha med sig båda barnen ut, det är istället mer vad man behöver ta med sig till olika ställen man skall till.

Än så länge mina tankar om förskolan: Mysig, trevlig personal och att jag själv känner att jag inte längre (pga min diagnos) behöver bevisa att jag kan och är övertrevlig, och kan slappna av och bara vara, superskönt att man slipper känna stress på förskolan :D

Fysiska känslor för en aspergare

Just det här med känslor är underligt om man tänker efter. Å jag vet att jag är annorlunda med vissa känslor för jag är inte ''som alla andra''. och man måste acceptera att man ALLTID kommer att vara annorlunda.

Så nu till vissa känslor:
Jag hatar att vara utan kläder om det är bara lite kyligt, för när det blåser eller är drag så får jag ont i hela kroppen om det drar på mina armar, så då får jag nästan jämt gå med långärmat.
Jag hatar att vara blöt om händerna efter jag tvättat händerna eller tagit i en trasa. Måste torka torrt omedelbums!
Jag har svårt med ögonkontakt, mest för att jag har lättare för att tänka när jag ej ser folk i ögonen och även blir mina ögon torra på direkten känns det som när jag koncentrerar mig på andra personen i rummet, vem vet jag kanske glömmer av att blinka??

Jag hatar kyla. Går nästan året runt med sockar på, hatar den kalla toaringen på vintern (brr). Jag måste ha nästan hett vatten när jag tvättar händerna detsamma när jag duschar (utom när jag är genomsvettig på sommaren)

När någon sitter bredvid mig så blir jag så irriterad så jag vet inte vad, det är bara superjobbigt, känns som att personen vedmetet sitter ''på'' mig.

Sedan har jag även tics sedan barndomen, jag har läst nu på senare tid att det kan vara vanligt hos aspergare att ha tics, då mina tics är att de måste verkligen kännas, dvs om jag skall ha mina ögontics så måste jag blinka hårt så det nästan gör ont, för annars kan jag inte slappna av och låta ticsen vara.