Det är så svårt för mig att ta mig för att göra saker. Tex så går jag nu på en funktionsutredning i 6 veckor. Det är så påfrestande för mig att jag vet inte hur jag skall bete mig. Efter jag varit där i en timme så börjar mitt huvud göra ont, min mage blir konstig i flera dagar efteråt och jag känner mig inte närvarande en sekund när jag är där.
Syftet med gruppen när man är där att man skall känna efter och säga till handledarna hur man känner sig i olika uppgifter, och hur man klarade av uppgifterna. Jag har ärligt talat svårt att sätta ord på hur det gick för mig, klart att det var suuperjobbigt med uppgifter, men jag hatar att klaga för jag vill inte uppfattas som en negativ person, men ju mer jag lär känna personalen där borta, desto mer känner jag att min fasad rasar, att mitt inre jag vågar komma fram, jag förstår inte varför min kropp gör detta omedvetet, att dölja mina känslor.
Jag hatar att inte förstå när jag är ledsen, när jag skall vara glad (kikar oftast om andra är glada, då kan jag också vara glad), när skall man bli arg egentligen?
Så mycket lättare att skriva saker på ett papper, eller som här på bloggen, för då är det ingen som ifrågasätter vad man vräker ur sig.
Jag önskar med mitt liv nu framöver att jag kommer få det stöd jag behöver så jag kan börja jobba på riktigt, har haft det så himla svårt i arbetslivet tidigare då folk blivit arga på mig och jag förstår ej varför.
Jag vet att jag som liten kunde tjata och tjata på folk tills de ville göra som jag ville och att försöka förklara mig så att de förstod, men då blev alltid folk irriterade på mig och sa att; det räcker nu! Kan du inte bara låta mig vara, eller kan du inte bara vara tyst?
Ja inte konstigt att jag har blivit tyst av mig, jag har väl varit för påfrestande för vissa personer. Att jag kunde umgås med en kompis VARJE dag efter skolan, å jag visste inte riktigt när det var dags att gå, och då blev jag ledsen att de ville att jag skulle gå hem.
Å sen när jag pratar med folk så avbryter jag hela tiden. jag har ibland lust att slå till mig, så jag slutar (i stunden alltså) Man blir så frustrerad av sig själv och att man inte är som alla andra och det blir en hel del utbrott (speciellt under uppväxten). Ja nu blir det utbrott mellan mig och min sambo, fast det känns som att jag ibland tar ut det över min dotter när jag inte vet hur jag skall sätta ord på mina känslor, då blir jag bara frustrerad över allt.
Min sambo märkte av det igår. att nåt inte stod rätt till då jag blev fly förbannad över min dotter när hon skulle rita med en krita på bordet, jag satte henne ner på golvet (fort alltså) och gick och kastade kritorna.
Då sa sambon; Hon förstår inte vad som hände, och frågade vad det var med mig och om det är nåt jag ville berätta. Då kom jag på mig själv att jag var ju inte arg på Agnes utan jag var arg på min sambo. Jag fattar inte varför jag inte kan säga saker rätt ut??!!
Det är så skönt att han förstår mig när ingen annan har gjort det innan. Jag hatar verkligen mina utbrott, varför kan man inte bara vara lugn och ta tag i problemen??
Det som är mest frustrerande för mig just nu är att jag sitter ensam hemma och är het passiv och orkar ingenting, att man känner sig så värdelös och vet inte vart man skall börja med all här hemma.
Vi skall ju flytta om ett par mån och det är alldeles för mycket för mig just nu.
När det är mycket på en gång så blir jag som en zombie. Orkeslös och fantasilös.. Usch..
Jag längtar i alla fall tils jag skall hämta Agnes på fsk, bästa stunden på dagen :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar