Ja. Tänk att man själv väljer sina vägar i livet redan som ung. Att man själv får välja om man vill ha hjälp eller inte för de vuxna inte ser hur man mår på insidan.
Man kan vara glad på utsidan och spela med, så kanske man inte behöver hjälp.
Jag är glad att jag tog tag i att söka psykologhjälp och få en utredning till slut, även om jag i vuxen ålder kände mig så stark/svag att jag till slut fick söka hjälp på egen hand.
Nu till kritan varför jag trodde, eller visste att jag var annorlunda mot ''alla andra''
När jag gick i skolan så var jag redan stressad som barn, det blev för mycket intryck för mig då jag som sex-sjuåring började skolan. Blev så att jag fick tics för att jag var så stressad. Blev ju såklart retad för detta, kunde inte sluta ticsa och fick till svar av mina föräldrar att det ''växer säkert bort'' inget att oroa sig för.
NE ingen hjälp för mina tics och jag visste inte heller att man kunde få hjälp för det så jag fick helt enkelt leva med det och att ticsen blev värre i vissa perioder i mitt liv som var extra stessade gjorde ju inte saken bättre, tex när mina vänner inte ville vara med mig efter skolan, när min syster ringde mina vänner och lekte med dom utan mig, när jag inte blev bjuden på kalas osv.
Jag visste ju inte då som liten att detta inte var normalt (utan detta förstår man ju som vuxen, när hjärnan är mer utvecklad)
Jag som barn fick byta klass för att jag inte utvecklades och hängde med mina gamla klasskamrater så jag istället skaffade nya vänner som inte jag kände sedan skolstarten, jag försökte vara rolig på min egen bekostnad så att jag skulle vara en rolig kompis att vara med.
Men det ångrar jag nu i efterhand då det blev så att folk kunde köra över mig när det passade för jag hade ju ingen egen självkänsla..
Så under skolåren fortsatte jag att vara den ''duktiga'' tjejen i skolan (jag älskade när jag fick gå på utveckligssamtal och höra att jag var duktig i skolan men räcker aldrig upp handen i klassrummen, och vågar) och briljerade med att alltid klara av alla prover i skolan galant men var fortfarande inte klar i huvudet på lektionerna och fick inte in någonting för det var för stökigt på klasserna.
Så fort jag idag skall göra saker bland folk så ''försvinner'' jag och ett annat jag tar över, ibland är det en cool rolig tjej och ibland blir jag tysta musen, det blir som en blackout och jag vet inte vad jag gör, typ som en minneslucka. För jag blir så fokuserad på att jag skall vara framför andra människor så jag tappar mig själv. Det är mest därför jag undviker att vara med andra människor.
Det känns även som att andra människor talar ett annat språk än en själv, jag klarar inte av att höra vad andra gjort eller vilka de känner har gjort med dom, det ger mig ingenting, för jag kan ej själv relatera till situationer jag själv inte varit med i och så kan jag heller inte säga något tillbaka för jag har inget att säga. Lättare att prata med min dotter som pratar om ''nuet'' hela tiden :D Då kan jag med relatera till att, JA det sitter en liten fågel utanför fönstret :D:D
Jag tror att min hjärna har stannat lite i det sociala och hellre fokuserat på andra saker, men VAD undrar jag fortfarande. Ja vad skall det bli av mig när min hjärna arbetar så mycket på en annan plats...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar