Hos psykologen tankar

Var hos psykologen i veckan. Å man får verkligen tänka till vad man vill ha sagt och allt går i te alltid som man vill när man säger saker. Men det är tur att de överväger att jag kommer att få fortsätta att träffa en psykolog, för jag känner att jag behöver det.
Jag sa att jag oftast tycker att andra ser bättre ut än mig och att deras liv verkar perfekta för de vet precis att alla andra vill lyssna på dom och att de inte skäms för vad de uttrycker.
Jag är helt tvärt emot. Jag vågar inte säga vad jag tycker, för jag vet hur jobbig och egoistisk man låter om man måste ha något att tycka till om hela tiden. Men ibland måste man verkligen ta plats fastän man inte alltid måste vara trevlig och glad. Men det är svårt på båda sätten för mig i alla fall. Att utrycka mig både glatt och ifrågasättande. Jag blir hellre tyst och undviker sådant. Men jag undrar om man verkligen måste vara sån. Kan man inte bara få vara utan en massa åsikter och få folk att lyssna på en hela tiden om man ändå inte har något viktigt att säga?
Kanske är så att jag umgåtts med fel människor som har fel åsikter enligt mig.
Jaja, min psykolog sa att jag skulle testa att försöka vara denna glad öppna åsiktsfulla personen som jag tror att jag måste bli för att bli uppskattad som en vanlig person. Ja låtsas kan man ju ( det är jag tyvärr för bra på) men innerst inne så blir det svårare för mig att bara vara bland människor då de tar så mkt energi pga att jag tycker att de har underligt sätt att vara på å att fe troratt deras åsikter skall gå i akyarna för att de har något att tillägga. Nä jag behåller nog mitt vanliga jag ett tag till...
Jag kommer  ihåg att jag drömde som liten att jag hade hamnat i fel familj och att jag inte skulle vara i min familj egentligen, flr jag passade inte in, jag tyckte alltid att ingen förstod mig oavsett hur jag bad alla att förstå mig. Känns som att man sa en sak så blev allt helt tvärt om. Tyvärr så tyckte jag själv att jag var bättre än alla andra i min närhet, att jag bara själv visste hur allt stod till (på mitt sätt). Å att deandra var dumma som inte fattade vad jag pratade om. Men nu är det tvärt om. Nu e man vuxen å då är man klassad som dum om man inte har "rätt" åsikt eller beter sig rätt, och följer alla oskrivna regler.
Jag vill inte vara den som sitter på tjejmiddagar och bara pratar strunt. Fy sån slöseri med livet! Eller som i bebis och barnvärlden man befinner sig i då alla skall skryta om sina små änglar fast man vet själv att alla är olika och inget går att jämföra.
Allt skall jä föras hit och dit, om man är en bra mamma, vilka kläder man använder, hur ekologisk man är, hur tidigt man börjar med smakportioner etc.. Sen längtar mammorna tillbaka till sina jobb istället..

Tänk om man hade vetat tidigare

Ja. Tänk att man själv väljer sina vägar i livet redan som ung. Att man själv får välja om man vill ha hjälp eller inte för de vuxna inte ser hur man mår på insidan.
Man kan vara glad på utsidan och spela med, så kanske man inte behöver hjälp.
Jag är glad att jag tog tag i att söka psykologhjälp och få en utredning till slut, även om jag i vuxen ålder kände mig så stark/svag att jag till slut fick söka hjälp på egen hand.

Nu till kritan varför jag trodde, eller visste att jag var annorlunda mot ''alla andra''
När jag gick i skolan så var jag redan stressad som barn, det blev för mycket intryck för mig då jag som sex-sjuåring började skolan. Blev så att jag fick tics för att jag var så stressad. Blev ju såklart retad för detta, kunde inte sluta ticsa och fick till svar av mina föräldrar att det ''växer säkert bort'' inget att oroa sig för.
NE ingen hjälp för mina tics och jag visste inte heller att man kunde få hjälp för det så jag fick helt enkelt leva med det och att ticsen blev värre i vissa perioder i mitt liv som var extra stessade gjorde ju inte saken bättre, tex när mina vänner inte ville vara med mig efter skolan, när min syster ringde mina vänner och lekte med dom utan mig, när jag inte blev bjuden på kalas osv.

Jag visste ju inte då som liten att detta inte var normalt (utan detta förstår man ju som vuxen, när hjärnan är mer utvecklad)
Jag som barn fick byta klass för att jag inte utvecklades och hängde med mina gamla klasskamrater så jag istället skaffade nya vänner som inte jag kände sedan skolstarten, jag försökte vara rolig på min egen bekostnad så att jag skulle vara en rolig kompis att vara med.
Men det ångrar jag nu i efterhand då det blev så att folk kunde köra över mig när det passade för jag hade ju ingen egen självkänsla..

Så under skolåren fortsatte jag att vara den ''duktiga'' tjejen i skolan (jag älskade när jag fick gå på utveckligssamtal och höra att jag var duktig i skolan men räcker aldrig upp handen i klassrummen, och vågar)  och briljerade med att alltid klara av alla prover i skolan galant men var fortfarande inte klar i huvudet på lektionerna och fick inte in någonting för det var för stökigt på klasserna.
Så fort jag idag skall göra saker bland folk så ''försvinner'' jag och ett annat jag tar över, ibland är det en cool rolig tjej och ibland blir jag tysta musen, det blir som en blackout och jag vet inte vad jag gör, typ som en minneslucka. För jag blir så fokuserad på att jag skall vara framför andra människor så jag tappar mig själv. Det är mest därför jag undviker att vara med andra människor.
Det känns även som att andra människor talar ett annat språk än en själv, jag klarar inte av att höra vad andra gjort eller vilka de känner har gjort med dom, det ger mig ingenting, för jag kan ej själv relatera till situationer jag själv inte varit med i och så kan jag heller inte säga något tillbaka för jag har inget att säga. Lättare att prata med min dotter som pratar om ''nuet'' hela tiden :D Då kan jag med relatera till att, JA det sitter en liten fågel utanför fönstret :D:D
Jag tror att min hjärna har stannat lite i det sociala och hellre fokuserat på andra saker, men VAD undrar jag fortfarande. Ja vad skall det bli av mig när min hjärna arbetar så mycket på en annan plats...

Huvudvärk

Min dotter började på förskolan denna veckan och jag har haft det svårt med att ha både sambo och dotter hemma under semsetern, då det blir mycket stress för mig att vara ''tillgänglig'' dygnet runt. Kan inte ta för mig att ha en lugn stund ifred. Jag har försökt att stänga in mig i mitt pysselrum för att få en stund ifred men jag kan inte göra någonting vettigt för jag tänker på att jag behöver vara med min sambo och dotter hela tiden.
Men nu har ju hon som sagt börjat på förskolan och sambon börjat jobba. Jag är hemma på dagarna pga min diagnos. Jag önskar att någon kunde få min hjärna att stänga av ibland, jag förstår inte hur andra människor kan filtrera vad som är viktigast att tänka på och när saker skall göras och när saker skall bli klara.
När jag skall stå och laga mat så vill jag helst göra klart maten så fort som möjligt men det kommer annat ivägen. Helt plötsligt får jag ''tråkigt'' under matlagningen så jag rensar rent skafferiet på gamla varor, skurar golven och putsar fönsterbrädor, sätta igång en maskin tvätt mm. Sen får jag ropa på sambon för jag inte hunnit duka fram eller hunnit hacka grönsaker så han får komma och hjälpa mig.
Jag tror det har att göra med energin jag har att all energi kommer som en våg över mig och då blir jag manisk och får sedan sota för det med huvudvärk ett antal dagar efteråt..
Men när jag får sån energi så känner jag mig oftast riktigt arg och stressad (såklart om man har tusen bollar i luften samtidigt) Men om jag är ensam hemma och får sån energi så är jag oftast glad men då får jag typ huvudvärk i samma stund som jag behöver använda energin, då blir jag ledsen att jag inte fick göra något effektivt den dagen.. Så här ligger jag i soffan och bloggar istället med en satans huvudvärk :(