Att få veta vem man är

När man har autism är man bra på saker och dåligare på vissa.
Jag har märkt att när jag vet att jag är dålig på vissa saker så kan jag ej släppa tanken på dem, tex att jag har svårt att få fram vissa ord i pressade miljöer(dvs mer än 2 pers inkl mig själv), då blir jag stressad, eller om det är en person jag precis träffat, eller inte vet vad jag har för svårigheter, jag blir utstött, när folk inte förstår varför jag kanske inte kan släppa vissa saker jag tänker på, för jag kan inte släppa dem utan att ha rett ut saker. För många saker gör mig stressad då jag ej kan sortera ut allt från hjärnan, jag tänker på allt hela tiden. Kan tänka på vilken kaffesort jag har i kylen, till vilken Youtubevideo jag skall se på och vilken jag sett på idag, vilka möten jag skall gå på under de närmsta två veckorna, vilka papper jag skall skicka in, vilka tider jag ej har skrivit upp, alla nya personer jag skall träffa och vilak tider bussarna går, vad jag har sagt för fel och inte vill säga fel. Ja allt det rulalr runt i tankrana hela tiden, som en film om går och byggs på hela tiden.

Ja nu till något som jag har märkt med praktikplatsen, jag ha ju märkt att jag har lätt för att lära, och blir jag understimulerad, dvs när saker och ting går på räls, då blir jag stressad, för när jag väl lärt mig någonting nytt och det funkar bra, ja då kommer tankarna tillbaka och jag sitter och jobbar på hur lätt som helst och tankarna rullar bredvid mig på sidan av motorvägen, det ger mig ingenting om inte arbetsuppgifterna är avancerade, och varierande för då får min hjärna inte utvecklas, min hjärna matas av nya uppgifter, saker som ger utmaning, det är det jag gör på fritiden hela tiden.
Allt skall vara nytt och givande annars hamnar jag i en ond spiral.

Får höra att jag är smart

TÄNK om jag vare bättre på att säga ifrån eller få fram meningar som verkar vettiga,  så som det alltid händer då jag skriver ner saker, eller skriver här i bloggen, TÄNK om jag kunde förmedla ut det till andra som jag pratar med, fast någonting tar tag i mig, jag tappar fokus på vad jag skall säga, fokuset rinner bort, jag sitter ,mer och mer och försöker tolka vad andra säger och glömmer bort mig själv.

Idag fick jag höra att jag var smart, har inte insett det förrän jag fasktiskt förstod det på första gången på riktigt, då utav en person som jag har praktiserat hos i ca 5 timmar, hon tyckte att jag snart var självgående å behöver öka upp mina uppgifter för annars blir det för lätt för mig.

Jag har många ggr tänkt om varför jag mår så dåligt ga min diagnos när jag är bland andra människor,JAG TÄNKER JU FÖR TUSAN INTE LIKADANT. Då krockar det och jag beskyller ofta mig själv. Men jag har insett att jag är grym som jag är, jag är snabblärd och får jag inte MER då  hamnar jag ofta i depression och mår dåligt.

Så detta nu med praktikplatsen, jag får 1 timme 2 ggr i veckan, fick tjata r*ven ur mig för att få 2 timmar åtminstone, trots att alla runt omkring tycker att jag skall ta det lungt.

MEn min hjärna behöver stimuleras extra mycket på ett uttröttande sätt, genom att lyckas och göra klart saker, att få göra det jag är duktig på, då kan min hjärna pusta ut UTAN att behöva tänka nästa steg för att min hjärna arbetar för fort, som en motorväg och jag behöver bara hinna med den PÅ RÄTT SÄTT. Jag känner och vet nu vad som är rätt sätt, det är att hitta MIN ögsta tillåtna tid tills min hjärna har fått mättats av information, och gärna vidareutvecklas, då mår jag som bäst, men att säga åt mig att gå hem och vila, ja då vet jag inte vart jag skall ta vägen..

Jag går mest å tänker på alla fel, går jag ut så tänker jag på alla andras fel å kan inte släppa saker innan det blir rätt, å sedan säga till mig att jag får vänta å se med allt, nä det funkar inte, vill ni att jag skall brinna upp på vägen?!!!

Min hjärna kokar, alla går emot min vilja å mina tankar, ingen j*vel i världen skulle vilja ha det så!

Du får faktiskt prioritera vad som är viktigast

Ja det fick jag höra idag av habiliteringen.
Att jag faktiskt får prioritera vad jag anser är viktigast, mina barn eller praktikplatsen.
Alltså hur f*n kan man ens vräka ur sig en sån sak.
Men har jag mina barn på heltid på förskolan så kan jag ju inte göra mycket mer för dem när jag är på en praktikplats. Jag kan inte säga upp tider för att gå på kurser, jag kan inte bestämma över arbetsförmedlingen bara för att habiliteribgen vill det. Kurser hit och kurser dit.
Jag mår bättre av att gå till ett jobb där jag känner mig behövd, dr folk blir glda av att jag dyker upp, att jag får visa min rätta sida. Ja jag tycker verkligen att jag borde tänka på mig själv lite nu, vad JAG vill. inte vad jag behövde när jag inte hade någon sysselsättning.
Men nu har jag en sysselsättning, min praktik, jag känner att jag glänser, att jag passar in nånstans, att jag får göra det som är jag. Att jag kan ta åt mig positiv kritik igen å verkligen ta in det. Det tog ca 3 personer som hjälpte mig förstå att jag är bra på det jag gör.

Annars är jag så himla långt ifrån att tycka att jag duger. Men nu känner jag verkligen det. Å jag vill inte ge upp.

Å att jag missar en kurs som ej är obligatorisk i höst gör mig inte till en egoistisk människa som inte bryr sig om sina barn. För mina barn är mitt allt!
Jag tänker på dem dagligen, deras leenden, min lilla tjej som börjar säga älskar dig mamma. Min stora tjej som bryr sig om allt, å har många kompisar. Min lilla familj. Älskar er