När man aldrig känner sig som hemma. Jobbet är ett tvång

Jag kan ej slappna av på jobbet. För jag måste hela tiden ställa in min hjärna på att stressa ner.
Jag har svårt att lära känna människorna jag jobbar med. Men har ej lika svårt för de äldre sjuka jag jobbar för.
Jag känner att jag inte är i klass med dr jag jobbar med å ibland så känns det som att jag är i vägen,att de måste tänka om å fråga extra mycket om varför jag jobbar där osv.

Det blir även många missförstånd å stress när man pratar med personalen. Så jag orkar inte prata med de mera. Jag får klara mig själv helt enkelt.

Jag KAN inte prata i bara farten. Min hjärna trasslar sig å jag vet ej vad jag säger. Ååå! Hatar min hjärna ibland.

Nytt jobb nya möjligheter?

Efter flera år med habilitering. Utredningar. Folk som ej säger att jag skall jobba utan bara sitta hemma. Flera möten med lss försäkringskassan. Blivit av med ersättning minst två ggr. Blivit inskriven på af för jag ej får pengar från fk mer. Jamen då är det väl bara att börja att jobba.
Sen att man går i et program som ej är giltligt efter ett år för att de byter namn på programmet. Ja då får man väl bara skaffa ett jobb.
Fast nu har jag ett jobb till slut. Har fått lite hjälp med cv osv. Skitsvårt att skaffa jobb med lönebidrag. Speciellt om man inte ens får pengar från arbetsförmedlingen längre.
Jag hoppas verkligen att jag klarar av jobbet! Mycket som är snurrigt beroende på vem man jobbar med. Men jag kämpar på!

Men du är ju så högfungerande!!

Folk missförstår autism.
Bara för att jag har lätt för att dölja mina svårigheter så uttrycker sig folk att jag har högfungerande autism å det inte märks så mycket på mig.
Jag blir ledsen när folk uttrycker sig så.
Högfungerande=högre intelligens.
Det betyder inte att jag har lättare autism. Det blir oftast svårare. För ser man och beter sig helt normalt och dessutom är tvåbarnsmamma och på väg ut i arbetslivet. Ja då tror folk att alla svårigheter är som bortblåsta.
Nej min hjärna arbetar för fullt för att hålla mig normal som normen. För annars förstår inte folk. Å jag har lätt för att skämmas över mig själv och min autism.
Pga dålig självkänsla i botten.
Men sedan sitter folk å pratar med mig och undrar varför jag ej klarar av vissa saker. Du behöver bara bli lite mer modigare säger dem. Fast det funkar inte alltid så.
Jag vill ha ett jobb. Men anses att söka jobb på ett helt normalt sätt och bortse från mina svårigheter. Fy för vissa människor som bara kör rakt över en!

Hu kan man leva med sig själv genom att gå över andra männsikor, vart finns de riktiga vännerna?

Jag är så himla trött på människor som bara vill sitt egna bästa, de som ej ser egna dåliga beslut, de som verkligen bara skiter i resten av världen.

Hur tusan kan man ej se sina egna brister, utan bara skylla på alla andra.

Man tror att man är en god människa, men innerst inne så sitter man på sina höga hästar och tror att man är det bästa gud skapat.

Jag vill verkligen alla andra människor väl, men jag är omgiven av idioter. Folk som inte lyssnar, drar egna slutsatser, hatar för ingenting, stöter bort för ingenting. Men va ine en fegis, utan ta tag i saken istället.
Det finns folk som har det tuffare än vad du tror. Alla har en bakgrund, men att hålla fast vid det restan av livet, ja då är man verkligen dålig på att gå vidare och inte inse hur bra man har det.

Nu försvann chansen att umgås med mig och hålla en fin kontakt. Jag har försökt, men blivit bortstött. Allt pga missförstånd och ilska hos en viss person. Som jag bara vill väl, men nu fick jag tyvärr ge upp hoppet, efter ca 15 år av försök så gav jag upp.
Denna personen sitter nog någongång och har gått vidare och säkert ångrat hur den betett sig och stött bort mig.

Det enda jag har gjort är att bry mig, men tyvärr, är man ett rötägg så är det svårt att förändras. Personer ändrar sig aldrig, glöm inte det!

Att känna sig helt j*vla värdelös

Jag kan förstå att folk sitter hemma sjukskrivna när det är så himla svårt att få ett jobb idag.
Jagvill inte sitta hemma och vara sjuk och gå på bidrag, men jag klarar inte heller av att jobba heltid.
Jo om jag får ta saker i egen takt utan krav på att saker skall bli klart  i slutet av dagen, då min ork tar slut efter lunch, ja såklart klarar jag väl av att jobba heltid.

Hade en SIP idag. AF vill inte kunna förstå att jag VILL och kan jobba, men vill man ha en heltidslön, ja då måste man befinna sig på arbetet på heltid. Men då får jag väl vara hemma i frossa och vara sjuk dagen efter eller sjukskriva mig på halvtid (osäkert om jag ens får sjukskrivning, då jag är 100% arbetsför enligt försäkringskassan, enligt deras nya regler.)

Jag kan inte förstå att jag som är så duktig på det jag gör , får bara en massa beröm, men jag skall få lida för att jag har en funktionsnedsättning och ej kan klara av att jobba heltid.
Alla har gjort klart för sig att jag endast klarar HÖGST halvtid. Detta skall jag lida för resten av livet och ingen kan hjälpa mig.

Jag får vända mig till försäkringskassan om jag ens skall få råd med mat på bordet.

Mår så j*vla illa och dåligt för att hur mycket jag än kämpar så blir allt bara värre, man kan väl inte vara hemma sjukskriven i förebyggande syfte, jag blir ju inte frisk och jag VILL jobba med kan ej någonsin komma up i heltid, livet är så orättvist!

Detta med tid och ork

Jag har för det mesta tid för att göra saker, men det tillför att allt tar mer ork från mig.

Som nu när boendestöd och kontaktperson satts in och att jag snart får har möte med AF, fast jag redan är på praktik, inte ett knyst har jag hört från Arbetsförmedlingen sedan i januari, nu är det redan oktober. De trodde väl säkert att det gick bra för mig i mitt program, fast jag vet faktiskt inte, alla program passar inte alla.

Ja nu när jag skall få möte med AF så skall saker och ting komma fram om hur jag vill ha det, vad jag testat på osv.
JAG VILL INTE att det skall fokusera på att mitt boendestöd etc tar tid, för jag vill ju kunna jobba det tiden ist för att ha boendestöd, varför skall jag inte få jobba och få lika lön som alla andra bara för att jag har lera diagnoser. Tycker att samhället skall anpassa sig efter alla, annars är det väl diskriminering?

Jag kan inte hjälpa att jag inte hänger med, jag kan inte hjälpa att jag fokuserar så mycket på allt att jag nästan kollapsar, håller ut tills jag kommer hem oftast , så som idag.
Jag var på praktik mina timmar 2,5 timmar, går och handlar lite i mataffären på vägen hem.
Har redan varit spänd innan dagen hade satts igång eftersom jag varit hemma två veckor med barnen.
Så min mage ballade ur, jag vågade knappt fråga om att få på toaletten, när jag väl gick så funkade det inte, utan allt släppte när jag kom hem. Sedan kom huvudvärken, sedan tröttheten, trodde jag skulle somna, men började gråta istället.

Hade idag även öppnat mig mer för praktikledaren ang om hur jag mår osv. Jag fattar inte varför jag skall, eller ha stått ut med all jävla skit.

Min sambo pratade med en vä igår på telefon och då fick jag höra genom hans telefonsamtal om hur allt står till med mig och hur jobbigt jag har haft det på mitt program och hur många fel de har gjort med mig och hur dåligt de har pratat med mig och viftat bort mig och tagit egna slutsatser om mig och pratat över mitt huvud och brutit mot lagar. Å mitt i smeten sitter jag. ust nu har jag kommit till en punkt då jag släppt allt, bara låta allt vara.
Fast det har ju ett pris, ju mer jag låter saker och ting vara, desto dåligare mår jag, för jag kan helt plötsligt inte göra något åt saken, känner mig maktlös och hur mycket jag än försöker så bryr sig ingen. Jo ev de som förstår mig. INGEN ser när jag sitter å gråter, INGEN ser när jag får panikattacker, när jag behöver sitta illamående och spänd på praktiken, fast det enda jag vill göra är att slappna av. Det går inte. Jag orkar inte förklara mig mer för någon. När någon VERKLIGEN lärt känna mig, så släpper de ej taget, de vill bara hjälpa. Fast de känner inte mig innerst inne.

Jag vill att saker löser sig. JAG hatar när saker bara hänger i luften, varför blir inget gjort, vad väntar folk på?
Varför säger alla olika, å varför blandar sig så mycket folk i? Alla pratar med alla med ingen pratar med mig, viska ni vidare i varandras öron, sen får vi väl se vilken soppa det blir av alltihopa!

Att få veta vem man är

När man har autism är man bra på saker och dåligare på vissa.
Jag har märkt att när jag vet att jag är dålig på vissa saker så kan jag ej släppa tanken på dem, tex att jag har svårt att få fram vissa ord i pressade miljöer(dvs mer än 2 pers inkl mig själv), då blir jag stressad, eller om det är en person jag precis träffat, eller inte vet vad jag har för svårigheter, jag blir utstött, när folk inte förstår varför jag kanske inte kan släppa vissa saker jag tänker på, för jag kan inte släppa dem utan att ha rett ut saker. För många saker gör mig stressad då jag ej kan sortera ut allt från hjärnan, jag tänker på allt hela tiden. Kan tänka på vilken kaffesort jag har i kylen, till vilken Youtubevideo jag skall se på och vilken jag sett på idag, vilka möten jag skall gå på under de närmsta två veckorna, vilka papper jag skall skicka in, vilka tider jag ej har skrivit upp, alla nya personer jag skall träffa och vilak tider bussarna går, vad jag har sagt för fel och inte vill säga fel. Ja allt det rulalr runt i tankrana hela tiden, som en film om går och byggs på hela tiden.

Ja nu till något som jag har märkt med praktikplatsen, jag ha ju märkt att jag har lätt för att lära, och blir jag understimulerad, dvs när saker och ting går på räls, då blir jag stressad, för när jag väl lärt mig någonting nytt och det funkar bra, ja då kommer tankarna tillbaka och jag sitter och jobbar på hur lätt som helst och tankarna rullar bredvid mig på sidan av motorvägen, det ger mig ingenting om inte arbetsuppgifterna är avancerade, och varierande för då får min hjärna inte utvecklas, min hjärna matas av nya uppgifter, saker som ger utmaning, det är det jag gör på fritiden hela tiden.
Allt skall vara nytt och givande annars hamnar jag i en ond spiral.