En tvåbarnsmamma med aspergerdiagnos Bor i radhus med familj och två katter. Älskar att vara kreativ annars blir jag så rastlös
torsdag 25 januari 2018
Nekad aktivitetsersättning försäkringskassan
Är så himla less på allt. Sitter helt apatisk här hemma och mår skit.
Känns som att de ger mig en käftsmäll som att: orkar du gå till läkaren så orkar du gå och jobba,...
SÅ KÄNNS DET!!
Orkar du prata så orkar du jobba med lite stöd och under rätt förutsättningar. Men vem fnn vill anställa någon som behöver en massa extrahjälp, och finns det ens jobb ? Skall jag klara mig från månad till månad utan att veta om jag får jobb eller inte.
Men nu är det i alla fall 14 dagar kvar innan jag kan överklaga, usch sitter bara här och mår illa å nära till gråten hela tiden. Trodde att allt skulle lösa sig. Men NEEEEEJ
OM försäkringskassan hade fått in mina papper kanske 3-6 månader innan min ersättning gick ut så skulle de ha hunnit att handlägga mitt ärende Å SÅ hade jag hunnit få reda ut allt UTAN att å utan ersättning helt plötsligt. Så nu inga pengar från en månad tillbaka, tack för den!
HUR ***** kan de bara friskskriva mig helt plötsligt?? Fick till svar att; Nu är reglerna krångligare än vad de var förr när du fick dina förra beslut. Fick höra att innan jag gick till vårdcentralen var att de endast behövde en förlängning av läkarintyget för att kunna handlägga mitt ärende. Fast nu har den snurriga allmänläkaren strulat till det för mig å allt är bara kaos. VARFÖR skulle denne personen in och röja och skriva vad hon fick för uppfattning utav mig på EN timme???!!! Min sambo som levt med mig i 10 år fattar fortfarande mig inte, OCH vi har våra stora bekymmer. Ibland kan jag inte ens lyssna på barnen, inte ens kunna gå till affäen och ibland vill jag endast vara ifred, annars känns det som att jag skall göra sönder något, för jag kan inte ugna ner mig själv.
HATAR att ha en ''osynlig'' diagnos!
fredag 19 januari 2018
Hmm försäkringskassan är väl ett mysterium för sig
Detta fick jag förklara till en person som jag aldrig träffat, som inte har pratat med habiliteringen som jag har min kurator på. Denna personen fick prata med mig för första gången, har redan gått igenom alla dessa frågor innan med min 4 tillbaka gamla handläggare på försäkringskassan. Det var då ett jäkla röj med att få rätt personer att prata med min handläggare ang att jag inte fungerar som jag skall pga min diagnos. Så jag hoppas V E R K L I G E N att inget jag sagt har förstört någonting, men enligt försäkringskassan så SKALL man gå sådana här program så man blir bättre i måendet för att ev komma ut i arbetslivet. Men mitt tillstånd har ej förbättrats, jag blir sämre i perioder å hoppas verkligen att detta gick in hos henne, å min nya läkare som skrev läkarintyget har jag träffat endast två ggr
Sedan när samtalet var slut så sade hon, ja nu lämnar jag vidare din ANSÖKAN å hoppas på det bästa, det är ju ändå inte jag som tar ett beslut i detta ärende. Å så får du vänta ca en vecka å se om du blivit godkänd.
Ja fy, men min diagnos så känns det som att jag blivit dömd för något, å tyvärr går all min stress ut över familjen, fast det ser ju inte försäkringskassan.
tisdag 2 januari 2018
Stressmagen is back
Min mage har varit i princip helt ok hela julledigheten. Men nu blev den helt kass när barnen är på förskolan å vardagen rullar på. Eller så har den blivit bra? Fick sitta hemma igår först fram till halv elva sen gick jag på promenad sen hem å äta lunch sen kass i magen tills sju på kvällen. Fick kämpa med att hämta på förskolan å ens hänga upp tvätten. Sen klarade jag inte mer. Ja jag har väl byggt upp en inre stress å nu släppte den fast jag känner mig mer stressad nu än innan. Hade uppblåst mage i förrgår. Hatar att min mage bara lägger av. Kan inte äta då och får sitta å nästan svimma här hemma för jag är så himla slut de dagarna. Kan inte ens dricka vatten för då gör det ont och svullar.
Jaja nästa vecka får jag reda på om jag skall börja på praktik eller inte. Alla runt omkring mig tror att jag har blivit bättre på att umgås med folk å brutit min sociala isolering. Jag tycker det bara har blivit värre. Jag klarar av folk mindre nu än innan. Mest för att jag träffat fel personer för mig och även att jag blir tröttare av att umgås å prata med andra. Har blivit att jag inte ens vill prata i telefon eller ens vilja prata med sambon å barnen. För jag har varit så irriterad över att ha umgåtts med HELT fel personer för mig. Såna som kallpratar om precis allt. Såna som ej har sinne för humor såna som tror sig veta allt...