Det viktigaste för mig just nu är att.. bekräfta min diagnos.
Eller rättare sagt få bekräftelse av andra pålästa personer.
Det finns dagar då man verkligen önskade att man vore som alla andra, men egentligen vill jag inte ändra på nånting, jag önskar hellre att andra förstod hur det står till dygnet runt i skallen på mig.
Ibland får jag höra av normala människor att, ja ibland kan det vara lite tufft, men det går över. Eller att de ber mig att inte tänka på så onödigt mycket.
Men när man får bekräftelse av andra pålästa personer som jobbar med diagnosen, eller har en anhörig med diagnosen, så känns det som en befrielse att få höra; Jag VET precis hur du har det, eller jag kan inte ens tänka mig hur svårt det måste vara för dig.
Detta är inget jag kan ändra på, tro mig jag har försökt, då har jag bara grävt mig djupare ner och till slut hamnat i en depression över alla misslyckanden i att försöka vara något jag inte är, det är väl som att en normal person skulle göra allt bak och fram och tvärt emot om hur man brukar göra, man kanske klarar av att göra sig till, att låtsas, men ingenting blir rätt.
Jag har på senare tid lärt mig att acceptera att jag ÄR annorlunda å att jag inte är som ''alla andra''.
Alla är unika!
